Att hitta gemensamma nämnare och förklara varför vissa låtar är bra är ganska svårt. Det finns ingen exakt formel för hur det ska gå till. Man kan göra på tusen sätt och alla kan vara lika bra.
Däremot är det oftast väldigt mycket lättare att förklarar varför vissa låtar är dåliga, och varför de aldrig når en större publik. Själv har jag (i min brist av stor kommersiell framgång) hängt en hel del bland oetablerade popmusiker, varit på ett otal så kallade demo-kvällar, ställt upp i tävlingar som försöker ge sken av att det betyder något, medan det egentligen bara är till för de inbördes beundrande samt de arrangörer som tjänar sitt uppehälle från tävlingsavgifterna de tar från artisterna/banden (oftast banden).
Vad som är tydligast i sådana sammanhang är att det finns väldigt mycket folk som skriver låtar. Det finns en enorm mängd låtar som nästan ingen någonsin får höra.
Med många av dessa låtar finns det två mycket grundläggande problem, angående hur de har skrivits:
1. Låtarna är för långa. Själv har jag inställningen att om en låt är fyra minuter lång så ska den fasiken ha en anledning till att vara så lång. Om man inte har nån direkt anledning så ska man avsluta den strax efter treminutersstrecket.
2. Låten innehåller för få toner.
Nummer två ska jag utveckla lite. Om det någonsin skall bli en melodi som en publik någon gång skall minnas, så krävs det ett koppel av toner, som under en ganska kort tidsperiod bildar en minnesvärd melodi. Det låter kanske självklart, men ni skulle bara veta hur hundratusentals med låter det finns därute som bara består av en eller två toner per takt. Vilket i princip alltid blir väldigt sövande.
Denna sanning har också en systersanning. För om man har sagt hur man inte bör göra så bör man också förklara hur man ska göra, om man ska behålla sin trovärdighet. Och här kommer det fiffiga, en liten hemlighet som jag inte tror så många vet om:
Om du bara använder många toner, så behöver melodin inte vara särskilt speciell!
Jag tar åt mig äran för denna lilla teori, eftersom jag har kommit på den alldeles själv! Kanske har någon kommit på den innan, men det är utan min vetskap.
Om en melodi bara har många toner kan man använda samma ton väldigt många gånger på rad utan att det gör något.
Låt oss taga dagens första exempel i bloggens låt #8:
Vi räknar tillsammans igen, eftersom jag tydligen tycker det är skojigt. Vi börjar räkna på versen och räknar att av versens 15 första toner är 13 samma ton. Sedan fortsätter det så fraserna igenom i verserna. Väldigt många toner av samma sort, innan frasen avslutas med en svans där melodin utvecklas kort.
Det är en av mina favoritmelodier, trots att det nästan uteslutande är samma ton som liksom bankas in i en. Och det fungerar tack vare att det är många toner. Om man bara sjunger hälften av tonerna under samma tid så sker en direkt kvalitetsförsämring som det blir mycket svårare att komma undan med.
En anledning till varför det fungerar så bra kan vara att det görs så sällan. Vilket i sin tur säkert beror på att låtskrivare tänker att det kommer bli traddigt, att man inte tror på att en melodi kan bli bra av att använda en och samma ton bara man använder tonen en jäkla massa gånger.
Jag antar att ni kanske inte ännu är övertygade om detta fenomen ännu, och ska därför ta ett snabbt till exempel, en väldigt modern indieklassiker, nämligen Bon Ivers smått makalösa Flume från 2008.
Dessa båda låtar påminner ju faktiskt väldigt mycket om varandra i hur de är skrivna. Många raka toner av samma sort i början av varje fras i versen, med en liten nedåtgående svans på slutet. Bankbank in i lyssnaren.
I båda dessa låtar så finns det något väldigt rörande över just dessa partier, de här tonerna som de håller så benhårt fast vid. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är som gör att det blir så, men jag funderar på om det inte är just det okonstlade, det enkla och raka tilltalet. Jag tänker inte krångla till det, för det här är det enda viktiga, och du måste bara förstå det.
And this is how I feel
Do you know how I feel ?
'cause i don't think you know how I feel
Sen kontrasterar de verserna med fantastiska refränger, som lyssnaren sen kan gå runt och nynna på. Och det slår mig nu att det kanske var så Jocke Berg menade, om att refräng och vers inte får konkurrera ut varandra, som jag skrev om i låt #1. Men tycker å andra sidan inte att han har rätt bara därför. Kents Kärleken väntar har fotfarande en väldigt tråkig refräng. Men varför? Tja, för att det är så få toner i den kanske?
I refrängen till Annie Lennox Why gör hon också nästan tvärt emot vad hon gör i versen. I versen är det många ord, men bara en ton. I refrängen ett ord, men många olika toner.
Jag gillade aldrig Eurythmics. Jag gillar Annie Lennox mycket mer än hennes forna band. Mycket är nog för att jag gillar Lennox bättre som låtskrivare än vad jag gillar Dave Stewart. Eller så gillar jag henne bättre själv helt enkelt, inte i par med Stewart. Eurythmics gör ganska stela och sterila låtar, låtar som inte alls ger Annie Lennox det utrymme hon borde få som en av världens absolut skickligaste popsångerska.
Och nu kan jag tänka mig att ni inte alls håller med om det, att hon är så himla skicklig, men då säger jag det igen, det är Eurythmics fel! För fy i gatan vad hon kan sjunga. Sök på lite liveversioner av hennes egna låtar så hör ni det. Ibland överarbetar hon allt, men det är ju vanligt med skickligare sångare (läs: Mary J. Blidges lustmord av U2:s One).
Why är första låten ut på Lennox solodebut Diva från -92. Det jäklar kallar jag att lova mycket inför en solokarriär! Även om den kanske inte blev så himla storslagen sen. Jag lyssnade lite på hennes andra skiva med den där hitten No more I love you's som var fin värre. Sen var jag väl inte riktigt målgruppen som finnig trettonåring antar jag.
Jag har dålig koll på vad som hände efter Medusa-albumet -95, men det blev ingen storslagen solokarriär. Men det är kanske inte så lätt att hävda sig i popbranschen som snart 50-årig kvinna. Eller hitta folk som är beredd att satsa pengar på en snarare.
Jag lägger ju ut nästa låt jag ska skriva om på bloggen innan jag är färdig med inlägget. Och när min syster såg att det skulle bli Why så kunde hon inte ens lyssna på den, den var för sönderspelad för henne sedan hennes Lugna favoriter-period, när nu detta var. Och det är kanske så med den här låten. För folk. Vilket vore synd, eftersom den ju är så himla fin. Å andra sidan tycker jag ju Lady in red också är väldigt fin. Apropå sönderspelad och Lugna favoriter. Öhh, jag borde nog inte avslöja sånt här i den här bloggen...
Var jag klar med Why? Nej, fan vi har inte pratat om tonartshöjningen!
Det finns tonartshöjningar och så finns det andra tonartshöjningar. Och jag tänkte skriva om de andra tonartshöjningarna, inte som schlagern alltså. Där det höjs i slutet för att få lite extra skjuts till finalen.
I Why använder Lennox tonartshöjningen som en brygga in i refrängen. Trots att melodin i stort är densamma så har den inte samma så kallade funktion i ackordet, och kan därför knappast räknas till en schlagerrefräng, utan funkar som en... ja, en brygga helt enkelt.
Innan refränger går hon ju dessutom tillbaka till originaltonarten (C-dur, bryggan i D-dur) genom ett snyggt Fmaj som tillsammans med ett G6 (D i basen!) blir ett subdominant - dominant som leder tillbaka till C i C-dur. Vad Fmaj har för funktion i brygga-tonarten D-dur har jag dock ingen aning om, där slutar mina teoretiska kunskaper.
Med det avslutar vi denna skrivelse om Annie Lennox och Why och äter några muffins.
Håll utkik i Spotify-listan om ni vill lyssna på låtarna i förväg, eller som nu i efterhand en extra gång.
måndag 25 januari 2010
Låt #7: Joni Mitchell - Both sides now
I mitt Spotify har jag en spellista som jag kallar Uppbyggliga låtar. Det är en spellista att ta till vid svaga stunder. Låtarna har kommit och lämnat den där listan - den fanns även i en ursprunglig version på iTunes - när jag huvudsakligen lyssnade på min musik där. För grejen med uppbyggliga låtar är att de aldrig får ha något som stör ens vid tidpunkten mycket skrala och bräckliga humör. Men eftersom humören skiftar så måste låtarna göra så också, för det som inte störde en känsla stör en annan.
Men från början och i varenda version har Joni Mitchell funnits där med sin Both sides now.
Men låt oss för det första reda ut begreppen lite.
Den första som gav ut låten på skiva vara inte Joni Mitchell utan Judy Collins på sitt album Wildflowers 1967. Och Judy Collins måste haft en riktigt bra förlagsdeal, eftersom hon gav ut många klassiker innan låtskrivarna själv hade hunnit ge ut dem och göra dem till klassiker. Hon spelade bland annat in en drös med Leonard Cohen-låtar flera år innan Cohens debutskiva.
Och allt det här är konstigt eftersom att lyssna på Judy Collins ungefär är lika njutbart som att lyssna på när min granne här vägg i vägg börjar öva på sin trumpet.
Men så var det i alla fall, och det är ingenting vi kan göra åt det nu, även om vi gärna skulle vilja.
Joni Mitchell skrev Both sides now 1967, innan hon ens var 24 år fyllda. Vilket irriterar oss som alltid har drömt om att ses som unga genier, men börjar räkna på fingrarna och inse att det är för sent. Vårt ungt geni-datum är passerat och kommer aldrig mer igen. Jag skrev inte det när jag skrev om God only knows, men Brian Wilson var 24 år när Beach Boys släppte Pet sounds. Den gubbfan.
Men det mest anmärkningsvärda med att Joni Mitchell skrev Both sides now vid 23 års ålder är den närmast episka berättelsen. Den där texten om att ha sett molnen, livet och kärleken från båda håll, bara för att inse att man inte förstår sig på något av dem över huvud taget. Och trots att den här bloggen inte är tänkt att handla om låttexter, så kan jag bara inte låta bli i det här fallet, eftersom den är så fullkomligt fantastiskt.
I've looke at love from both sides now
from give and take, and still somehow
it's love's illusions I recall
I really don't know love at all
Efter ett sådant bokslut så skulle man lika gärna kunna lägga av, eftersom det är perfektion. Finns ingenting att putsa på.
Och med det sagt, att det är så fantastiskt att hon skrev den i så ung ålder, så kommer vi liksom till själva grejen. För låten släppte hon på albumet Clouds 1969, men det är inte den versionen jag har i min uppbyggliga lista, utan det är ju versionen från 2000. Den där med orkestern ni vet.
Ja, det är väl dags att lyssna på den nu.
34 år efter hon skrev den sjunger hon den igen. Inte som 23-åring utan som 57-åring. Och aldrig har väl en sång och en text på samma sätt vuxit in i en människa på det sätt som det gjort med Joni och Both sides now. För allting hon skrev i den där texten när hon stod inför sin 24:e födelsedag var säkert sant, som 24-åring kan man ofta utvärdera livet so far ganska bra. Man har varit med om mycket, även om man också har mycket kvar.
Men när hon vid 57 sjunger exakt samma text, så gör hon det med en sådan tyngd och övertygelse att man blir alldeles övertygad om att den där 23-åringen fick texten i sin hand, av sig själv i en version från framtiden framtiden (ungefär som när Biff ger den unge Biff kalendern med samtliga sportresultat i Tillbaka till framtiden, ni vet).
Men nu var det nog inte så det gick till, utan allt skedde säkert på helt naturlig väg. Låten åldrades och Joni med den, och aldrig vek de från varandras sida.
I sin originalversion bygger låten på en hyfsad avancerad gitarrfigur, typisk Joni Mitchell, med de öppet stämda gitarrerna, som på många sett blev hennes stora kännetecken.
Det där med öppen stämning är kanske lite knepigt om man inte har koll på det. Men när man spelar gitarr använder man ju ena handen för att forma ackord, genom att trycka ner strängar. Men om man har en öppen stämning så har man stämt strängarna så att det blir ett ackord när man inte trycker ner en enda sträng. Och ja, jag tänker inte gå in på varför det kan vara grymt, men så är det. Det kan vara grymt.
Men det som ofta blir tydligast med en öppning stämning på gitarr är de borduntoner som skapas. Det vill säga att vissa toner (de öppna strängarna) hela tiden ligger kvar på samma toner. Oftast är denna ton en baston. Vilket också hörs i Both sides now, i såväl originalversion som i versionen från 2000.
I versionen från 2000 så finns det dock inte en gitarr inom en kilometers avstånd. Där ligger orkestern på samma ackord, med vissa färgningsskiftningar på toppen bara, och bildar den där bordunkänslan ända fram till refrängen där bastonerna börjar traska iväg.
Ofta när jag analyserar en låt så brukar jag trycka på en viss ton, en ton i sångmelodin som liksom är en nyckelton, som låten inte skulle klara sig alls lika bra utan. I Both sides now finns det tonen både i vers och refräng, men tydligast i refrängen. Det är den där låga tonen som återkommer, som att hon håller resten av melodin upphängd i ett snöre genom hela refrängen, men så låter hon en ton helt plötsligt ramla ner och dunsa i botten. I den nya versionen så ligger melodin inte lika rytmiskt och man hör den sämre, men i originalversionen hör man den falla genom refrängen, i första refrängen på orden: now, down, (re)call. Vilket alla inte är samma toner, men de har det stora stora språnget ner gemensamt.
Och så var det tiden igen. Joni Mitchell hade ju en ljus sopran då back in the days. En huvudklang jag inte alltid varit sådär överförtjust i faktiskt. Men hon får det ändå att fungera bra, till exempel i jämförelse med tidigare nämnda Judy Collins.
Jag vet inte hur många cigaretter man hinner suga i sig på 33 år, men en miljon skulle jag gissa. För det är så Jonis röst låter när hon sjunger den igen 2000. Men jävlarimej att det är cigaretter av absolut finaste märke! Den där huvudklangen finns inte mer, utan nu sjunger hon allt från bröstet, och visar vilken fantastisk sångerska hon är.
Alla röster förändras med åldern, oftast till det mörkare och ofta till det sämre. Men Joni Mitchell har anammat alla sina förändringar i rösten och liksom tänkt, undra hur jag kan göra med den här nya tonen för att jag ska kunna sjunga den så snyggt som möjligt. Det är så det känns, för varens liten rökig ton är av yppersta kvalitet.
Hon viskar mig i örat att allt kommer att bli bra, och att hon inte någonsin tänker tillåta att något ont gör hål på mig.
Det är så man gör för att för alltid finnas på listan med uppbyggliga låtar.
Men från början och i varenda version har Joni Mitchell funnits där med sin Both sides now.
Men låt oss för det första reda ut begreppen lite.
Den första som gav ut låten på skiva vara inte Joni Mitchell utan Judy Collins på sitt album Wildflowers 1967. Och Judy Collins måste haft en riktigt bra förlagsdeal, eftersom hon gav ut många klassiker innan låtskrivarna själv hade hunnit ge ut dem och göra dem till klassiker. Hon spelade bland annat in en drös med Leonard Cohen-låtar flera år innan Cohens debutskiva.
Och allt det här är konstigt eftersom att lyssna på Judy Collins ungefär är lika njutbart som att lyssna på när min granne här vägg i vägg börjar öva på sin trumpet.
Men så var det i alla fall, och det är ingenting vi kan göra åt det nu, även om vi gärna skulle vilja.
Joni Mitchell skrev Both sides now 1967, innan hon ens var 24 år fyllda. Vilket irriterar oss som alltid har drömt om att ses som unga genier, men börjar räkna på fingrarna och inse att det är för sent. Vårt ungt geni-datum är passerat och kommer aldrig mer igen. Jag skrev inte det när jag skrev om God only knows, men Brian Wilson var 24 år när Beach Boys släppte Pet sounds. Den gubbfan.
Men det mest anmärkningsvärda med att Joni Mitchell skrev Both sides now vid 23 års ålder är den närmast episka berättelsen. Den där texten om att ha sett molnen, livet och kärleken från båda håll, bara för att inse att man inte förstår sig på något av dem över huvud taget. Och trots att den här bloggen inte är tänkt att handla om låttexter, så kan jag bara inte låta bli i det här fallet, eftersom den är så fullkomligt fantastiskt.
I've looke at love from both sides now
from give and take, and still somehow
it's love's illusions I recall
I really don't know love at all
Efter ett sådant bokslut så skulle man lika gärna kunna lägga av, eftersom det är perfektion. Finns ingenting att putsa på.
Och med det sagt, att det är så fantastiskt att hon skrev den i så ung ålder, så kommer vi liksom till själva grejen. För låten släppte hon på albumet Clouds 1969, men det är inte den versionen jag har i min uppbyggliga lista, utan det är ju versionen från 2000. Den där med orkestern ni vet.
Ja, det är väl dags att lyssna på den nu.
34 år efter hon skrev den sjunger hon den igen. Inte som 23-åring utan som 57-åring. Och aldrig har väl en sång och en text på samma sätt vuxit in i en människa på det sätt som det gjort med Joni och Both sides now. För allting hon skrev i den där texten när hon stod inför sin 24:e födelsedag var säkert sant, som 24-åring kan man ofta utvärdera livet so far ganska bra. Man har varit med om mycket, även om man också har mycket kvar.
Men när hon vid 57 sjunger exakt samma text, så gör hon det med en sådan tyngd och övertygelse att man blir alldeles övertygad om att den där 23-åringen fick texten i sin hand, av sig själv i en version från framtiden framtiden (ungefär som när Biff ger den unge Biff kalendern med samtliga sportresultat i Tillbaka till framtiden, ni vet).
Men nu var det nog inte så det gick till, utan allt skedde säkert på helt naturlig väg. Låten åldrades och Joni med den, och aldrig vek de från varandras sida.
I sin originalversion bygger låten på en hyfsad avancerad gitarrfigur, typisk Joni Mitchell, med de öppet stämda gitarrerna, som på många sett blev hennes stora kännetecken.
Det där med öppen stämning är kanske lite knepigt om man inte har koll på det. Men när man spelar gitarr använder man ju ena handen för att forma ackord, genom att trycka ner strängar. Men om man har en öppen stämning så har man stämt strängarna så att det blir ett ackord när man inte trycker ner en enda sträng. Och ja, jag tänker inte gå in på varför det kan vara grymt, men så är det. Det kan vara grymt.
Men det som ofta blir tydligast med en öppning stämning på gitarr är de borduntoner som skapas. Det vill säga att vissa toner (de öppna strängarna) hela tiden ligger kvar på samma toner. Oftast är denna ton en baston. Vilket också hörs i Both sides now, i såväl originalversion som i versionen från 2000.
I versionen från 2000 så finns det dock inte en gitarr inom en kilometers avstånd. Där ligger orkestern på samma ackord, med vissa färgningsskiftningar på toppen bara, och bildar den där bordunkänslan ända fram till refrängen där bastonerna börjar traska iväg.
Ofta när jag analyserar en låt så brukar jag trycka på en viss ton, en ton i sångmelodin som liksom är en nyckelton, som låten inte skulle klara sig alls lika bra utan. I Both sides now finns det tonen både i vers och refräng, men tydligast i refrängen. Det är den där låga tonen som återkommer, som att hon håller resten av melodin upphängd i ett snöre genom hela refrängen, men så låter hon en ton helt plötsligt ramla ner och dunsa i botten. I den nya versionen så ligger melodin inte lika rytmiskt och man hör den sämre, men i originalversionen hör man den falla genom refrängen, i första refrängen på orden: now, down, (re)call. Vilket alla inte är samma toner, men de har det stora stora språnget ner gemensamt.
Och så var det tiden igen. Joni Mitchell hade ju en ljus sopran då back in the days. En huvudklang jag inte alltid varit sådär överförtjust i faktiskt. Men hon får det ändå att fungera bra, till exempel i jämförelse med tidigare nämnda Judy Collins.
Jag vet inte hur många cigaretter man hinner suga i sig på 33 år, men en miljon skulle jag gissa. För det är så Jonis röst låter när hon sjunger den igen 2000. Men jävlarimej att det är cigaretter av absolut finaste märke! Den där huvudklangen finns inte mer, utan nu sjunger hon allt från bröstet, och visar vilken fantastisk sångerska hon är.
Alla röster förändras med åldern, oftast till det mörkare och ofta till det sämre. Men Joni Mitchell har anammat alla sina förändringar i rösten och liksom tänkt, undra hur jag kan göra med den här nya tonen för att jag ska kunna sjunga den så snyggt som möjligt. Det är så det känns, för varens liten rökig ton är av yppersta kvalitet.
Hon viskar mig i örat att allt kommer att bli bra, och att hon inte någonsin tänker tillåta att något ont gör hål på mig.
Det är så man gör för att för alltid finnas på listan med uppbyggliga låtar.
lördag 23 januari 2010
Männen och kvinnorna.
Det som stör mig mest är att det tog så lång tid. Jag satt mitt uppe i inlägget om den fjärde låten, Kraftwerks Franz Schubert när jag kom på det. Det var inte bara att alla huvudrubriker dittills hade handlat om män. Samtliga personer och artister jag hade relaterat till i varenda inlägg var män. Och jag tänkte att fan, this is it. Det är nu jag avslöjas. Här har jag gått omkring och pratat vitt och brett om genusvetenskapen, om jämställdheten och om kvoteringens fundamentala betydelse, och vad gör jag själv? Jag startar en jävla gubbblogg, med män, män, män.
Och det vettigaste vore ju om jag hade ställt in det fjärde inlägget om Kraftwerk, och kört det senare, men det gick också emot bloggens idé, om oredigerade och oplanerade inlägg. Så jag beslöt mig för att behålla Kraftwerk-inlägget, och bara innerligt hoppas att ingen avslöjat mig hittills. Och att i nästa inlägg verkligen ta en kvinna jag beundrade högt för hennes låtskriveri och skriva om henne.
Insikten kom för sent och jag skäms för det.
Personligen är jag för kvotering i fan varenda position i samhället, eftersom jag tror att det är det enda vettiga sättet att uppnå en vettig balans och rättvisa mellan könen.
Men trots detta kommer jag inte att kvotera i den här bloggen.
Jag hatar att det är såhär, att nästan alla mina musikaliska förebilder är män. Alla som skriver om musik har dock ett ansvar (alla har ett ansvar) att se förbi det som blir serverat dem. Som musikjournalist kan man inte sitta vid sitt skrivbord och säga "tja, jag har lyssnat igenom skivorna jag har fått, och alla råkade vara män", man måste vara aktiv i att leta själv efter de som finns.
Nu och för alltid har det alltid varit lättare för män att bli framgångsrika. Somliga av oss säger att Sverige är världens mest jämlika land och att vi ska vara jäkligt nöjda och stolta över det, och det är möjligt, men bäst är inte alltid bra. Bara för att vi kanske råkar vara bland de bättre när det gäller jämställdhet, betyder det inte att vi är särskilt bra på det, det betyder bara att alla andra är jävligt dåliga.
Den här bloggen kommer inte blir en 50/50-blogg. Den här bloggen kommer framförallt att handla om män, för jag vet ingenting annat. I mitt 27-åriga liv har jag i princip bara blivit utsatt för manliga låtskrivare. Kvinnorna finns, men de har aldrig fått den chansen som många mindre talangfulla män har fått, och därför har jag inte fått ta del av deras låtar.
Men precis som musikjournalisten som aldrig får nöja sig med att lyssna till de skivor som han får tillsänt sig av skivbolagen, på samma sätt kan inte jag sitta och säga: jag har bara hört de låtarna jag har hört, det är allt jag vet.
Det är fan min förbannade skyldighet att försöka hitta så många kvinnliga låtskrivare jag bara kan, och hitta de där låtarna som har något vettigt att säga om låtskriveri i stort.
Hjälp mig gärna, för mina brister är monumentala.
Och det vettigaste vore ju om jag hade ställt in det fjärde inlägget om Kraftwerk, och kört det senare, men det gick också emot bloggens idé, om oredigerade och oplanerade inlägg. Så jag beslöt mig för att behålla Kraftwerk-inlägget, och bara innerligt hoppas att ingen avslöjat mig hittills. Och att i nästa inlägg verkligen ta en kvinna jag beundrade högt för hennes låtskriveri och skriva om henne.
Insikten kom för sent och jag skäms för det.
Personligen är jag för kvotering i fan varenda position i samhället, eftersom jag tror att det är det enda vettiga sättet att uppnå en vettig balans och rättvisa mellan könen.
Men trots detta kommer jag inte att kvotera i den här bloggen.
Jag hatar att det är såhär, att nästan alla mina musikaliska förebilder är män. Alla som skriver om musik har dock ett ansvar (alla har ett ansvar) att se förbi det som blir serverat dem. Som musikjournalist kan man inte sitta vid sitt skrivbord och säga "tja, jag har lyssnat igenom skivorna jag har fått, och alla råkade vara män", man måste vara aktiv i att leta själv efter de som finns.
Nu och för alltid har det alltid varit lättare för män att bli framgångsrika. Somliga av oss säger att Sverige är världens mest jämlika land och att vi ska vara jäkligt nöjda och stolta över det, och det är möjligt, men bäst är inte alltid bra. Bara för att vi kanske råkar vara bland de bättre när det gäller jämställdhet, betyder det inte att vi är särskilt bra på det, det betyder bara att alla andra är jävligt dåliga.
Den här bloggen kommer inte blir en 50/50-blogg. Den här bloggen kommer framförallt att handla om män, för jag vet ingenting annat. I mitt 27-åriga liv har jag i princip bara blivit utsatt för manliga låtskrivare. Kvinnorna finns, men de har aldrig fått den chansen som många mindre talangfulla män har fått, och därför har jag inte fått ta del av deras låtar.
Men precis som musikjournalisten som aldrig får nöja sig med att lyssna till de skivor som han får tillsänt sig av skivbolagen, på samma sätt kan inte jag sitta och säga: jag har bara hört de låtarna jag har hört, det är allt jag vet.
Det är fan min förbannade skyldighet att försöka hitta så många kvinnliga låtskrivare jag bara kan, och hitta de där låtarna som har något vettigt att säga om låtskriveri i stort.
Hjälp mig gärna, för mina brister är monumentala.
fredag 22 januari 2010
Låt #6 Beach Boys - God only knows
Sådärja! Nu börjar vi prata klassiker här asså!
Jag är medveten om att jag redan har använt frasen "världens bästa" ett flertal gånger i den här bloggen, och nu kommer det igen:
Det här måste vara världens bästa låt.
Jag köpte Pet Sounds i en liten skivbutik på Odengatan tillsammans med min första flickvän, vilket med åren börjar betyda att det var ganska länge sedan. Skivan förändrade mitt liv, men först ett par år senare, när jag själv började skriva låtar på riktigt.
Tillsammans med Leonard Cohen är Brian Wilson nämligen min största husgud. Vilket säkert kommer att märkas på det här inlägget. Det blir liksom lite extra spretigt när man blir känslomässigt engagerad, och med tanke på att jag är kär i Brian så kommer saker jag bara MÅSTE säga om honom lite sådär hipp som happ.
Vi börjar med Annika
Så om vi ska ta och börja någonstans så börjar vi med Annika Norlin. Eftersom hon är så klok och bra och anledningen till att den här bloggen startade (se första inlägget). Plus att vi båda, med många, förstår oss på God only knows till fullo. På den senaste Hello Saferide-skivan så öppnar hon med I wonder who is like this one. En låt som handlar om hur alla människor är som låtar.
People are like songs, it's true
Some seem dull at first, but then they grow on you
Me I'm like Can't get you out of my head
Annoying at times but I make you wanna dance
And you are the only one I met who's God only knows,
I liked you the first time i met you
and it grows and grows and grows
Det blir inte en bättre kärleksförklaring än så. För God only knows är ju världens finaste kärlekssång. Och att säga att någon är som världens finaste kärlekssång, måste ju därför vara världens finaste kärleksförklaring.
Brian Wilson – halvtonsgeniet
God only knows då. Världens bästa låt. Varför är den det? Jo, förfan, det ska jag tala om. Det är Brian Wilsons förtjänst alltihopa.
För det första har Wilson en enastående förmåga att få det mest komplicerade att låta som den mest självklara sak i världen. Han kan göra vadsomhelst med en låt, byta tonarter, leka med halvtoner, taktarter och gud vet vad. Men han får det alltid att låta så enkelt och självklart.
Lyssna till exempel på Surf's up.
Förutom att det är en underbar låt så gör han en sak i den som jag aldrig hört varken förr eller senare. Nu blir det musikteoretiskt, men håll ut.
Mot den senare delen av låten har två rader, varav den första sjungs snabbt och den andra långsamt. Jag tar den långsamma som exempel, eftersom det tydligare går att hör där:
A choke of grief, hard-hardened eye, beyond belief a broken man to tough to cry
Det börjar på y:et i beyond, innan det en upptakt, och slutar på to. Frasen är alltså yond belief, a broken man to, som består av åtta stavelser och alltså åtta toner, varav alla är halvtoner som klättrar uppåt. Det går som en skala: A-Bb-B-C-Db-D-Eb-E.
Så sätt er vid pianot och spela, och inse vilken idiotisk melodi det egentligen är att försöka trycka in i en poplåt. Om jag inte hade haft facit så hade jag påstått att det var omöjligt.
– Se, det kan aldrig gå väl, skulle jag muttra i min fåtölj, lutande mot min käpp.
Men Brian Wilson fixar det. Han lyckas inte bara få in det rent teoretiskt så det inte blir disharmoniskt utanför skalan och sådär, utan han får det dessutom att låta som den mest självklara saken i världen.
Tillbaka till God only knows
Och precis så är det med God only knows också. Rakt igenom. Den börjar lite struttigt liksom, med ett rakt komp och raka harmonier. Och om man inte lyssnar efter och verkligen börjar fundera på hur låten faktiskt (faktiskt) går, så tänker man gärna att den bara är sådär enkel och okomplicerad som den låter i början, hela tiden.
Men det är den ju såklart inte.
Börja med att försöka sjunga med i melodin. När ni har fixat det, försök att sjunga den själv, a capella. Om ni klarade att sjunga med först, så tror jag ni stöter på patrull lagom här. För melodin är inte som andra melodier i poplåtar, den använder intervaller och språng, och inlånade toner som i princip aldrig används i popen, utan snarare hör hemma i jazzen eller nåt. Så det är därför melodin blir så svårsjungen.
För om introt är rakt och enkelt så trasslar det ihop sig ordentligt i versen. Versen går för det första inte i samma tonart som introt. Introt går i A-dur, versen i D-dur. Sen är det nästan som att den går över i E-dur efter halva versen, mest för att komma tillbaka till A-dur igen lagom till refrängen, som ju ska vara samma ackord som i introt.
Och apropå halvtoner som jag pratade om angående Surf's up så har God only knows en alldeles utsökt halvtonsbasgång när versen kommer till E-durackordet och sen vidare in i refrängen. Basen går: B-C-B-Bb-A-G#, halvtoner allihopa.
Så nu har alltså ett intro, en vers och en refräng passerat och allting låter fullständigt naturligt, rakt och enkelt. Vi är gärna lyckligt ovetande om denna teoretiska komplexitet, för vi vill inte ha det krångligt, det är därför vi lyssnar på pop ju.
Ja, så blir det vers och refräng igen, precis på samma sätt som första vändan.
Men efter det så hamnar vi i sticket.
Sticket består framförallt av ett ljuvt körparti, men innan det, precis efter andra refrängen, så har den gode Brian stoppat in fyra takter av någonting som måste vara det absolut konstigaste som har gjorts i en poplåt av världshitkaliber. Och jag kan inte förklara det, ni måste lyssna, men det är ju fyra instrumentala takter som är helt... ja, jag vet inte. Knarkiga?
Det är en sån där idé som bara kan ros i land av ett geni som har beslutat att sluta turnéra med sitt band för att istället sitta ensam och skriva ett av världens största album i sin ensamhet, samt att spela in albumets alla musikbakgrunder med några av världens skickligaste musiker och ha det hela färdigt lagom till att resten av bandet kommer tillbaka från sin världsturné, varav geniet sätter papprena i händerna på dem och säger "Här! Den här låten kommer att bli kallad världens bästa låt i nåt som kommer att kallas blogg. Sjung!".
Det är därför den absolut bästa musiken ofta kommer från band med en diktatorisk ledare, som tar alla konstnärliga beslut ensam. För alternativet blir liksom otänkbart, tänk er bara den här scenen:
Brian och grabbarna hänger nere i replokalen och ska göra en ny skiva, efter de där otaliga skivsuccéerna de gjort med låtar om surfingsafarier och barba-annor. Då räcker Brian upp handen och säger:
– Jo, det var ju den här otroligt fina och innerliga kärlekssången vi satt och filade på härom dagen. Jag satt och rökte lite igår och kom på den här grejen efter andra refrängen... känns det inte lite surf ändå?
Det hade aldrig gått, och det gick inte sedan heller, när han skulle överträffa sig själv återigen efter Pet sounds, men det är ju en helt annan historia...
Men de där fyra instrumentala takterna är där de är. Och de må vara de konstigaste fyra takterna någonsin i en poplåt av världshitkaliber, men vet ni vad? Det funkar. Jag sa det i början, så det är väl knappast en överraskning, men han får det att funka. Det är de konstigaste fyra takterna någonsin i en poplåt av världshitkaliber, men man höjer inte ens på ögonbrynen när de kommer. Varför, nu igen? Jo, för att Brian Wilson får det att funka.
Efter de där fyra takterna så börjar i alla fall stickets körparti, som består av samma ackord som i versen. Ja, förutom att de är i en annan tonart förstås. Inte som tidigare i D-dur, och inte i A-dur, utan i - trumvirvel - G-dur! Ett G-dur som går över i - trumvirvel - D-dur i den ensamma refrängfrasen (som ju tidigare har gått i A-dur), vilket gör att det inte blir några som helst problem att sjunga den tredje versen direkt på, eftersom den ju också går i D-dur, precis som förut. Mycket smidigt, tänk att ingen har tänkt på det förut.
Och så går den versen senare över i refrängen, och så går refrängen om och om igen tills låten sakta tonas ut.
Kärlek och verktyg
Så, då har jag alltså förklarat varför God only knows är världens bästa låt? Nej, självklart inte. För detta virrvarr av musikteori skulle på sin höjd göra oss imponerade, om än det. Vi skulle lyfta på ögonbrynen, göra ett litet såntdär förvånat, men ändå uppskattande fnys, men sen inte mer. Om det inte vore för något annat.
Men det är inte heller texten som gör det, för visst, den är fin, men det finns väldigt många finare låttexter i historien.
Utan allt handlar om det där som inte riktigt går att förklara. Och jag vet, för att utge sig för att ha en blogg som förklarar varför låtar är bra, så konstaterar jag väldigt många gånger att saker inte går att förklara. Men musik handlar ju som tur är i grunden om någonting annat än teorier och tekniska detaljer. Allt det är bara verktyg för att förmedla någonting. Ju skickligare man är på att hantera verktygen, desto större chans är det att lyckats uttrycka exakt det som man vill förmedla. Men det är ingen garanti. Du kan vara världbäst på verktygen men ändå inte kunna förmedla det du vill. Och du kan vara världbäst och inte ha nåt vettigt att förmedla, eftersom du är en tråkig skit. Eller så kan du knappt använda verktygen alls, men fixa förmedlingen ändå, eftersom du är ett geni. Eller så kan du vara ett geni OCH bemästra verktygen till perfektion. Men då heter du Brian.
Själv tycker jag att det oförklarliga i God only knows ligger i hur den fullständigt lyckas förmedla känslan av kärlek. Det ligger i ingenting särskilt och allting särskilt.
Du kanske inte kan språket, du kanske inte kan musikteorin, du kanske inte kan älska på det sätt du önskar att du kunde älska.
Du kanske inte vet något om någonting, men du kan åtminstone höra hur kärlek låter, för kärlek låter som God only knows.
(And God only knows and you have the one sad similarity
That every time it’s over I want to press play again)
torsdag 21 januari 2010
Låt #5: Ida Maria - Drive away my heart
Jag upptäckte Ida Maria på Myspace för ett par år sedan, när hon hade lagt upp sin första riktiga demo Queen of the world. Ungefär samtidigt upptäckte jag Miss Li på samma ställe, och tyckte att det påminde lite om varandra, i den där fullständiga vokala satsningen, ta i från tårna och aldrig hålla igen. Men båda var totalt okända. Miss Li skulle spela på en teaters lilla musikscen vid S:t Eriksplan, och Ida Maria hade en låt av ett annat band i sin musikspelare där på Myspace (Real Ones, Ballad of an old man, fantastisk låt!). Och båda var så pass okända att de svarade när jag skrev kommentarer på deras sidor. Myspace när det fortfarande var sådär härligt.
Sedan dess har Miss Li sjungit allsång på Skansen och sjungit duett med Winnerbäck och legat på Svensktoppen för alltid.
Det har inte gått dåligt för norska Ida Maria, som har sitt säte i Stockholm, hon har turnerat massor med vändor i England, USA och Europa, varit med på Jools Holland och så vidare. Men här hemma är det fortfarande få som vet vem hon är.
Hennes debutalbum Fortress round my heart från 2008 är spretigt och har många gånger inte lyckats bevara den där liveenergin som hon (ibland) fullständigt knockar en med på scen.
Men Drive away my heart är en fullständig rockbomb.
Det är en sorts pop/rock/punk man sällan hör annars. För på nåt sätt är Ida Maria en singer/songwriter i grunden, hon har bara lyssnat för mycket på Iggy Pop för att kunna sitta med benen i kors och muttra om sitt brustna hjärta. Hon vill göra som sina förebilder och som hon känner, som det känns när man har fått sitt hjärta utslitet av någon som aldrig förstod bättre. Hon vill skrika ut den där smärtan, som vi alla vill. Och jävlar vad hon gör det.
"Det känns liksom inte riktigt som hon menar det" är en replik du aldrig behöver i samband med Ida Maria.
Inom teater finns ett uttryck som kallas typ "Tartuffe-effekten". I Moliéres mycket kända pjäs Tartuffe gör nämligen titelrollen, Tartuffe, entré först i tredje eller fjärde akten någonting. Man vet alltså att han ska komma, och man sitter och väntar på honom, det byggs upp en enorm förväntan på hans person, och när han väl kommer in så har man en tacksam situation att jobba med.
Denna effekt finns det tydliga andra exempel på, som Marlon Brandos överste Walter E. Kurtz i Apocalypse now, eller Orson Wells i Den tredje mannen, som dyker upp som just den tredje mannen, kring vilken filmen hela tiden kretsar, först typ sista kvarten och fullständig skådespelar skiten ur resten av de medverkande.
På något sätt är Drive away my heart så också. Det är bland det mest imponerande jag vet när det gäller låtskriveri, när man har en sån där fantastisk refräng, hur man vågar hålla på den, tvinga lyssnaren att vänta på den, i flera minuter. Att man litar på att lyssnaren ska sitta kvar med öronen öppna, att man gömmer den där krutdurken bakom ryggen, trots att man vet sprängkraften i den.
Kleerup gjorde samma sak i With every heartbeat, väntade, väntade och väntade. Själva kroken kommer så sent som 2,44 in i låten, och det går emot alla formatmallar om hur en hit bör göras. Men han siktade kanske inte mot den där världshiten den blev, den kanske blev en världshit just därför, just tack det okonventionella. Eller så siktade han mot världshiten och hade bara is i magen. Vilket i såna fall är helt sjukt.
Ida Maria har en fantastisk refräng i Drive away my heart. Men hon förlöser den inte, hon låter åttondelarna pumpa, pumpa hårdare och hårdare, hon liksom skakar på den där krutdurken, men tänder inte på, utan ställer den ifrån sig igen och fortsätter att berätta sin story.
Och så gör hon samma sak igen, skakar på den och är just på väg att ställa den ifrån sig igen, när hon liksom ändrar sig, sätter en tändsticka mot plånet och tuttar eld på skiten. Och då jävlar tar det hus i helvete!
Och den sista refrängen är så fullständigt ursinnig, hon och bandet har sprängt allting omkring sig, allting brinner medan hon står i mitten och är alldeles förtvivlad, samtidigt som hon vet att hon inget kan göra, att det brinner men att hon inte kan ta skada längre, eftersom allt ändå är för sent.
Jag blir jämt så tagen av den där refrängen. Och rock som får en att vilja lipa, det är den bästa rocken.
Och så är ju videon fantastisk också.
Annars går jag runt och väntar på Ida Marias andraalbum. Med rutinen från de där tusen spelningarna hon har gjort med sitt band, med den inspelade erfarenheten borde den där energin kunna översättas till albumform, och bli det bästa svenska (glöm Norge!) rockalbumet sedan Thåströms De är ni som e dom konstiga, de är jag som e normal.
onsdag 20 januari 2010
Låt #4: Kraftwerk – Franz Schubert
Jag älskar band och artister som uppfinner musik från nästan ingenting, som uppfinner egna genrer, som blir totalt stilbildande för all musik i genren hädanefter. Jag älskar när musiken de en gång uppfann, utan att ha en massa förlagor att härma, fortsätter att vara lika bra, decennium ut och decennium in. Jag älskar - i alla fall lite - folk som kan göra enackordslåtar. Jag älskar Kraftwerk.
Kraftwerk uppfann syntpopen, that's that och ingen kan säga emot.
Kraftwerk är ju självklart inte ensamma om att ha uppfunnit genrer, ett liten kvartett från Liverpool brukar ofta, med rätt, kallas för gitarrpopens skapare. Vilket de ska ha sin cred för. Problemet med Beatles är att det de uppfann, den där glada gitarrpopen samtidigt som de slängde med håret, numera är fullständigt ointressant. Beatles tidiga år är fullkomligt olyssningsbara, med sina äppelkäcka treackordslåtar. Exakt på samma sätt som Beach Boys första år är totalt olyssningsbara.
Men Kraftwerk, gamla goda Kraftwerk, de håller minsann! Att Kraftwerk kom tio år efter är inget jag tänker bry mig om, man vill ju inte skjuta sig själv i foten om man kan undvika det liksom.
Jag får slå upp när det var David Bowie flyttade till Berlin, och 1976 läser jag. Vilket bekräftar min teori om syskonskapet Bowie och Kraftwerk emellan, som gav oss en omlotteffekt när det gäller att få inspiration samt att inspirera andra.
Bowies album Station to station släpptes 1976, precis innan han drog till Berlin. Albumet stakar ut ytterligare en ny väg i Bowies redan genrespretiga sjuttiotal. Han kom senast från souliga albumet Young Americans, men påbörjade med Station to station sin väg in i den elektroniska musiken, som kulminerade i den så kallade Berlintriologin, som han gjorde med Brian Eno.
Station to station bär på sina tydliga Kraftwerk-spår. Om man ville göra elektronisk musik vid den tiden så var det svårt att komma undan influensen från de tyska syntgudarna. Nu är inte Station to station direkt fullpackad med syntar, det har mer med rytmiken och stämningarna att göra.
Så Bowie ville börja göra musik som Kraftwerk, och öppnade Station to station med det tio minuter långa titelspåret, där inledningen är ett långt, metallisk tågljud. Ett intro värdigt Kraftwerks Geiger counter från Radio activity.
Och nu kommer jag till teorin där jag gissar hej vilt, men är ändå övertygad om att jag har rätt: Kraftwerk hade aldrig gjort sin Trans Europe Express från 1977 utan det där tågtemat som Bowie drämde till med på Station to station. Kopplingen är solklar och självklar.
Och om den kopplingen inte vore nog så säger ju faktiskt Kraftwerk det rakt ut, i kanske deras enda riktiga namedropping (rätta mig om jag har fel!) i skivans titelspår:
From station to station,
back to Düsseldorf city,
meet Iggy Pop and David Bowie
Men det var ju inte det vi skulle prata om.
Utan om det senare spåret på skivan Trans Europe Express (som jag för övrigt anser vara Kraftwerks mest orättvist bortglömda album). Längst bak hittar man nämligen det instrumentala lilla stycket Franz Scubert.
Lyssna och dröm er bort:
Franz Schubert är världens bästa stämningslåt. Det är en universallåt, på så sätt att den innehåller varenda grundläggande känsla vi människor besitter typ, den innehåller hela spektrat.
För på ett sätt är den det sorgligaste jag har hört. Den är så fruktansvärt sentimental, tonerna droppar som regn och tårar på samma gång. Men mitt i det otroligt sorgliga så finns det en sprödhet och skönhet, för den är ju så vacker! Sådär vacker som den riktige Franz Schuberts kompositioner kunde vara (lyssna på Der Gondelfahrer med Orphei Drängar till exempel). Den är vacker och melankolisk. Och mitt i det där vackra så finns det ju något annat, något annat vackert, något vackert som mer liknar skönhet som en blomstrande sommaräng, eller ändlösa berglandskap där solen glittrar ner. För låter inte tonerna lite som solljus som droppar ner och värmer ens kyliga panna? Och de där ängarna kan man springa över, och skratta, eller ligga bredvid sin absoluta älskade, sin finaste fin och lyssna på världens vackra ljud. För med min finaste fin vid min sida, är då inte den låten den yttersta metaforen för lycka och frihet?
Jo, jag tycker det.
Jag kan vara på vilken känslomässiga nivå som helst, ändå talar Franz Schubert till mig, och ackompanjerar den känslan perfekt.
Och när vi ändå har varit inne på att inspireras, lyssna och titta på denna klassiker och försök övertala mig om att de inte har någonting gemensamt om ni kan:
I rest my case.
Franz Schubert är ju dessutom en enackordslåt. Byter inte en enda gång.
Jag vet inte hur man gör sånt, jag vet bara att Kraftwerk gör det fulländat.
Fotnot: Både klippet och Spotifylistan innehåller en svans på låten, kallad Endless endless. Det är en direkt fortsättning på Franz Schubert och avslutar skivan. Låtarna går in i varandra, och utan svansen så får man ett ganska abrubt och osexigt slut. Så det är därför.
Kraftwerk uppfann syntpopen, that's that och ingen kan säga emot.
Kraftwerk är ju självklart inte ensamma om att ha uppfunnit genrer, ett liten kvartett från Liverpool brukar ofta, med rätt, kallas för gitarrpopens skapare. Vilket de ska ha sin cred för. Problemet med Beatles är att det de uppfann, den där glada gitarrpopen samtidigt som de slängde med håret, numera är fullständigt ointressant. Beatles tidiga år är fullkomligt olyssningsbara, med sina äppelkäcka treackordslåtar. Exakt på samma sätt som Beach Boys första år är totalt olyssningsbara.
Men Kraftwerk, gamla goda Kraftwerk, de håller minsann! Att Kraftwerk kom tio år efter är inget jag tänker bry mig om, man vill ju inte skjuta sig själv i foten om man kan undvika det liksom.
Jag får slå upp när det var David Bowie flyttade till Berlin, och 1976 läser jag. Vilket bekräftar min teori om syskonskapet Bowie och Kraftwerk emellan, som gav oss en omlotteffekt när det gäller att få inspiration samt att inspirera andra.
Bowies album Station to station släpptes 1976, precis innan han drog till Berlin. Albumet stakar ut ytterligare en ny väg i Bowies redan genrespretiga sjuttiotal. Han kom senast från souliga albumet Young Americans, men påbörjade med Station to station sin väg in i den elektroniska musiken, som kulminerade i den så kallade Berlintriologin, som han gjorde med Brian Eno.
Station to station bär på sina tydliga Kraftwerk-spår. Om man ville göra elektronisk musik vid den tiden så var det svårt att komma undan influensen från de tyska syntgudarna. Nu är inte Station to station direkt fullpackad med syntar, det har mer med rytmiken och stämningarna att göra.
Så Bowie ville börja göra musik som Kraftwerk, och öppnade Station to station med det tio minuter långa titelspåret, där inledningen är ett långt, metallisk tågljud. Ett intro värdigt Kraftwerks Geiger counter från Radio activity.
Och nu kommer jag till teorin där jag gissar hej vilt, men är ändå övertygad om att jag har rätt: Kraftwerk hade aldrig gjort sin Trans Europe Express från 1977 utan det där tågtemat som Bowie drämde till med på Station to station. Kopplingen är solklar och självklar.
Och om den kopplingen inte vore nog så säger ju faktiskt Kraftwerk det rakt ut, i kanske deras enda riktiga namedropping (rätta mig om jag har fel!) i skivans titelspår:
From station to station,
back to Düsseldorf city,
meet Iggy Pop and David Bowie
Men det var ju inte det vi skulle prata om.
Utan om det senare spåret på skivan Trans Europe Express (som jag för övrigt anser vara Kraftwerks mest orättvist bortglömda album). Längst bak hittar man nämligen det instrumentala lilla stycket Franz Scubert.
Lyssna och dröm er bort:
Franz Schubert är världens bästa stämningslåt. Det är en universallåt, på så sätt att den innehåller varenda grundläggande känsla vi människor besitter typ, den innehåller hela spektrat.
För på ett sätt är den det sorgligaste jag har hört. Den är så fruktansvärt sentimental, tonerna droppar som regn och tårar på samma gång. Men mitt i det otroligt sorgliga så finns det en sprödhet och skönhet, för den är ju så vacker! Sådär vacker som den riktige Franz Schuberts kompositioner kunde vara (lyssna på Der Gondelfahrer med Orphei Drängar till exempel). Den är vacker och melankolisk. Och mitt i det där vackra så finns det ju något annat, något annat vackert, något vackert som mer liknar skönhet som en blomstrande sommaräng, eller ändlösa berglandskap där solen glittrar ner. För låter inte tonerna lite som solljus som droppar ner och värmer ens kyliga panna? Och de där ängarna kan man springa över, och skratta, eller ligga bredvid sin absoluta älskade, sin finaste fin och lyssna på världens vackra ljud. För med min finaste fin vid min sida, är då inte den låten den yttersta metaforen för lycka och frihet?
Jo, jag tycker det.
Jag kan vara på vilken känslomässiga nivå som helst, ändå talar Franz Schubert till mig, och ackompanjerar den känslan perfekt.
Och när vi ändå har varit inne på att inspireras, lyssna och titta på denna klassiker och försök övertala mig om att de inte har någonting gemensamt om ni kan:
I rest my case.
Franz Schubert är ju dessutom en enackordslåt. Byter inte en enda gång.
Jag vet inte hur man gör sånt, jag vet bara att Kraftwerk gör det fulländat.
Fotnot: Både klippet och Spotifylistan innehåller en svans på låten, kallad Endless endless. Det är en direkt fortsättning på Franz Schubert och avslutar skivan. Låtarna går in i varandra, och utan svansen så får man ett ganska abrubt och osexigt slut. Så det är därför.
Spotifylistan!
Yes, här kommer den!
Den självklara Spotifylistan!
Och med den en liten finess jag just kommit på, för de riktigt inbitna.
Jag har nämligen ingen färdig lista med låtar jag prickar av, utan brukar komma på vilken nästa låt jag ska skriva om blir först efter det senast avslutade inlägget.
Så nu har jag bestämt att så fort jag kommit på vilken nästa låt blir, lägger jag upp den på Spotifylistan, så att den som vill kan lyssna på låten först i fred, utan att jag har kommit med mina flottiga fingrar och kladdat ner den med överanalyser långt innan ni har hunnit bilda er en egen uppfattning.
Så nu lägger jag upp den fjärde låten i listan, och börjar precis att skriva på nästa inlägg, mellan gurktuggorna. Jag har glömt att äta middag nämligen.
Här är listan:
Vers! Refräng! Stick! Spotifylistan!
Den självklara Spotifylistan!
Och med den en liten finess jag just kommit på, för de riktigt inbitna.
Jag har nämligen ingen färdig lista med låtar jag prickar av, utan brukar komma på vilken nästa låt jag ska skriva om blir först efter det senast avslutade inlägget.
Så nu har jag bestämt att så fort jag kommit på vilken nästa låt blir, lägger jag upp den på Spotifylistan, så att den som vill kan lyssna på låten först i fred, utan att jag har kommit med mina flottiga fingrar och kladdat ner den med överanalyser långt innan ni har hunnit bilda er en egen uppfattning.
Så nu lägger jag upp den fjärde låten i listan, och börjar precis att skriva på nästa inlägg, mellan gurktuggorna. Jag har glömt att äta middag nämligen.
Här är listan:
Vers! Refräng! Stick! Spotifylistan!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
