måndag 12 april 2010

Låt #10: Queen - The Show Must Go On



Härom månaden ställde jag en liten filosofisk fråga på min facebookstatus. Det handlade om att man skulle få välja valfri människa ur populärkulturhistorien som man fick återuppliva.
Nu ska jag inte direkt hylla mina vänner till skyarna för att ösa in svar där under min status, men jag kan i alla fall hylla mig själv för att jag valde Freddie Mercury.
Det finns ju såklart så himla många som dog för tidigt och som fortfarande hade mycket kvar att ge, men jag tror inte någon annan fortfarande hade så mycket att ge som Freddie Mercury. Nästa år är det tjugo år sedan han dog, och ibland kan jag inte låta bli att känna att han ändå inte är tillräckligt mycket ikon som han förtjänar.
För när det gäller folk som dör i förtid, och i synnerhet då musiker, så är det ofta lätt att glömma bort att de ofta hade passerat sin konstnärliga topp. Och även om jag inte säger att Freddie Mercury kanske gjorde sina största insatser för rockhistorien just sin sista i år i livet så förlorade han ändå aldrig positionen som den störste rocksångaren genom tiderna. En titel jag tycker är självklar, även såhär nitton år efter.
Det finns så himla mycket att säga om Freddie Mercury, men vi kan väl börja där, med just sången, och hur han var bäst.

Rockhistorien är full av av manliga sångare som kan sjunga ljusa toner. Det hör liksom till genren, att utbrista sådana där primalskrik som snarast är vargylningar.
Men grejen är att ingen har kunnat sjunga ljusa toner som Freddie. Där andra använde falsettet för att verkligen komma upp på de där höjderna, så sjöng Freddie med bröströsten. Något som ledde till att man aldrig riktigt hörde hur ljust han sjöng, för det var hela tiden med den där klassiskt "manliga" rösten.
Freddie Mercury hade en sån ljus tenor att han lätt kunde ha sjungit operahistoriens stora manliga arior. Det slår mig just nu att vi ju aldrig kommer få höra Freddie sjunga till exempel Nessun Dorma (och det är ju såna grejer som gör en så ledsen, att han inte finns kvar, att det finns så mycket man önskar man hade fått höra från honom).
Rent kraftmässigt så hade han en röst som jag tror också skulle matcha operatenorernas ganska bra.
Men skillnaden mot operans män var att han inte sjöng med klassiskt skolad röst (som ofta krävs för att nå upp till de höjderna, med den kraften), utan han sjöng rock, det är ju bara så det var.

Den här lilla korta videon går snabbt igenom Freddies vokala omfång. Han hade en botten som var stark, man knappast exeptionell, det var ju höjden som var hans styrka.
Jag har på senaste tiden försökt lära mig det där med ettstrukna och tvåstrukna toner, men jag har lite svårt att haja... Så jag skriver som de gör i videon, med siffror i stället. Som visas i videon så sjunger han bland annat i Innuendo ett Eb5, en hyfsat lång klingande ton. I Another one bites the dust sjunger han ytterligare en halvton högre i ett E5, men som en kortare ton.


För att sätta dessa toner i perspektiv får vi prata opera igen, och ta en av operatenorernas stora stunder, slutet av tidigare nämnda Nessun Dorma, där de bästa tenorerna (läs: Jussi Björling och Pavarotti) på nåt sätt alltid tävlat om att ta den där högsta tonen i slutet så långt och så kraftfullt som det bara är möjligt. Och den tonen de sjunger är ett B5. Alltså två heltoner UNDER Freddies ton i Innuendo! Två hela toner, fyra halva toner, oceaner av avstånd i dessa sammanhang.
Nåt att tänka på nästa gång de stora grabbarna gastar iväg den där sluttonen i Nessun Dorma, att den tonen tar Freddie utan problem i nästan varenda refräng av i The show must go on.
Här är min favorittolkning av Puccinis Nessun Dorma:


Jag var så ambitiös så att jag gjorde lite research om The show must go on innan jag började skriva det här. Vilket väl var tur, eftersom det visade sig att det huvudsakligen var Brian May, gitarristen i Queen, som skrev låten, inte Mercury som jag alltid har antagit.
Det var ju nämligen en av Queens största styrkor, att alla fyra skrev låtar, och att alla fyra skrev bra låtar framförallt. Alla fyra har skrivit världshits, det var långt ifrån bara Mercury som levererade. Förutom The show must go on har Brian May skrivit bland annat We will rock you och I want it all. Basisten John Deacon har bland annat skrivit I want to break free, You're my best friend och Another one bites the dust, trummisen Roger Taylor har skrivit Radio Gaga, A kind of magic och These are the days of my lives (som vi återkommer till lite senare). Mercury skrev ju också några såna där småhits, som Bohemian rhapsody, We are the champions och Don't stop me now. Så skrev de väldigt mycket ihop också.

Queens sista skiva Innuendo är splittrad. Arbetet präglades såklart av Mercurys sjukdom och är nog anledningen till att resultatet blev så ojämnt.
Personligen tycker jag att det är två låtar som sticker ut, som stiger över alla andra, och det är just The show must go on och These are the days of lives.
I den lite udda kategorin "Låtar sjungna av folk som vet att de snart ska dö" så hamnar de båda i topp. De båda handlar ganska subtilt om döden, livet och sjukdomen. När jag fick reda på att Mercury inte skrivit någon av dem blev jag först besviken, eftersom jag tyckte det var så fantastiskt att han kunde skriva på det sättet när han var sjuk i AIDS. Men det var väl det, att han kunde inte riktigt det. Istället skrev hans två vänner i hans ställe, och berättade historien om honom på något sätt. These are the days of my lives är ju ganska nostalgiskt sentimental, med sina minnen tillbaka i tiden, på barndomen med det där klassiska nostalgiska lystret. Och det är klart att den låten skulle riskera att kantra i just det där, så att den bara blir smetigt smörig. Men att se Mercury sjunga den i musikvideon, med sin spetsiga näsa, spetsiga öron, hela hans avmagrade uppsyn, så synligt dödssjuk, gör det till en av Queens absolut starkaste stunder. Det är Mercurys avsked, och det är ett vackert sådant.


The show must go on är mer av kämparkaraktär liasom. När Queen släppte nån ytterligare samling, the best of the essential greatest hits typ, bara häromsistens, så hade de kommentatorsspår till låtarna, ett grepp jag inte sett till ren musik förut. Där sitter Brian May och Roger Taylor (som fortfarande drar runt under bandnamnet och drar det i smutsen) och gaggar om varje låt. Hyfsat intressant, men alltför kort. Ska det vara nördigt så ska det vara ordentligt, är min devis. Det finns iallafall att lyssna till på Spotify om ni nu är intresserade. Men där säger Brian May att just frasen "The show must go on" i refrängen bara var en arbetstitel som de ju såklart inte kunde använda sedan med tanke på Mercurys hälsotillstånd. Men Mercury sa till honom att det skulle vara kvar och så blev det. Och med det textrader som:

I'll face it with a grin, I'm never giving in, on with show!

Ett annat sorts farväl, men likväl ett farväl.

Hela låten bygger på den där syntstråkvändan (som i ärlighetens namn skulle ha varit starkare med riktiga stråkar, men det visste man ju inte på den tiden), som ligger på en liten ters, ett add9 och ett sus4. Det är på ett sätt det mest karaktäristiska med hela låten, och slingan ligger där, över både verser och refränger. Endast i sticket försvinner den för en stund.

Bland det snyggaste i låten, i alla fall i första versen är John Deacons basspel. Jag är ju en sucker för bas ibland, när den spelas riktigt bra. Bas är ju det självklara bortglömda instrumentet, och basisten den bortglömda medlemmen i band. De står där upptryckt mot en högtalare långt bak på scenen och gör oftast de mest fantastiska saker, som lyfter låtar till oanade höjder. Men väldigt sällan får de credden de förtjänar för detta arbete.

Så därför tycker jag ni ska lyssna på första versen till The show must go on i ett bar feta hörlurar och lyssna vilka delikata små slingor han gör med basen sin, John Deacon. Han tjuvstartar lite där innan Roger Taylor lägger en radda bomber i trummorna, långt upp på bashalsen. Sedan tar det till Freddie börjar sjunga innan han spelar igen, och hela tiden blandar han grundtonerna med små slingor längre upp på basen hals, som ibland bildar en stämma till sångmelodin. Åh, det är galet snyggt!

Jag har skrivit en hel del mycket om tonartsbyten i den här bloggen, och here we go again. Var faktiskt tvungen att plocka fram gitarren för att hänga med själv vad som händer i låten.
The show must go on går huvudsakligen i B-moll. En del kallar det fortfarande inte för B-moll, utan för den gamla standarden H-moll. Eftersom det dock inte finns några vettiga argument till varför man skulle kalla det för det, så gör jag alltså inte detta. Låten är B-moll med framförallt två stora undantag.
Det första är andra versen då de höjer det ett helt tonsteg till Db-moll. Men i andra refrängen är det tillbaka igen till B-moll. Sedan kommer gitarrsolot (tycker fortfarande Brian May nämns alldeles för sällan när det pratas om de stora gitarrhjältarna) och efter det ett stick som skiljer sig markant från övriga låten. Den släpper den där syntslingan och går över i nån drömmande phaser-stämning, ett helt tonsteg ner, i A-moll.
Det är som att den där drömmande känslan ger låten lite hopp på nåt sätt. Hela låten i övrigt är så otroligt molltyngd, men så går sticket över i något som har en durkänsla över sig. Det är snyggt, för texten och symboliken är inte heller här särskilt svårtolkad, när han sjunger:

My soul is painted
like the wings of butterflies
Fairytales of yesterday
will grow but never die
I can fly, my friends!


Men så kastas man tillbaka till verkligheten och det mycket svårmodiga B-mollharmoniken i refrängen igen, och påminns om det där oundvikliga som väntar bakom hörnet.

Det finns många låtar om döden, och utan att komma på en enda annan såhär på rak arm så utnämner jag The show must go on till den allra bästa. Den är liksom så fruktansvärt bra redan utan bakgrundsstory. När man sedan vet att Freddie Mercury skulle dö sex veckor efter den släpptes som singel i England så blir den något helt annat, lite överjordisk sådär.

Sådär, nu har jag skrivit sjukt mycket om Queen. Och inte ens nämnt deras körer. Om man ser det på det sättet kan man nästan påstå att jag har fattat mig kort (om det finns en enda som fortfarande läser såhär långt ner i inlägget). Men lyssna gärna och jämför första refrängen med den andra. Hur Freddie sjunger och bär upp den första refrängen alldeles själv med den där urkraften till röst, utan att alls behöva några körer. Sen hur körerna ändå kommer in i andra refrängen, utan att de känns överflödiga. Körerna lyfter upp låten från att vara det sista farvälet till att bli ett requiem.

On with the show!

4 kommentarer:

  1. Åh så fint att du skriver ett inlägg om Queen! Få band som de och framförallt få artister som Freddie Mercury har påverkat mitt musiklyssnande lika mycket! Han var liksom en av de första favoriterna, kanske inte så konstigt då Queen äroch var min pappas favoritband. När jag lyssnade på Queen kunde jag inte riktigt fatta hur musik kunde låta så bra, och alla känslorna som den framkallade de var så svåra att förklara. Det var som en drog, en verklighetsflykt. Frågan är bara om vi någonsin kommer att återhämta oss efter Mercurys död? Jag känner i vilket fall fortfarande lika stor sorg i hjärtat som jag gjorde när jag var tio, fast nu kommer det inga tårar. Jag kommer i vilket fall verkligen aldrig att acceptera att han dog.

    SvaraRadera
  2. Ja, jag har väl ungefär samma bakgrundshistoria med Queen. Jag hade dock ingen förälder som lyssnade på dem, och upptäckte dem först i samband med Mercurys död och minnesprogrammen som sändes på TV. Nio år gammal var det någon sorts uppvaknande, både musikaliskt och känslomässigt. Och hur de båda samverkar. Queen är det band jag lyssnade på först, som jag fortfarande står för att jag tycker är fantastiska.
    Och jags kriver ju om det i inlägget, att Mercurys död hämtar man sig liksom inte ifrån. Den kommer alltid vara galet sorglig, till viss del på ett personligt plan, men framförallt på det musikaliska planet.
    För han var inte självdestruktiv, eller dog av för hårt rockstjärneliv med alkohol och droger. Han dog av lite kärlek liksom.
    Och det borde ju vara omöjligt att låta bli att sympatisera med något sådant.
    Han var en av de fina.

    SvaraRadera
  3. Johan Alfredsson29 juni 2010 kl. 12:57

    Hej. Trevlig blogg med intressant information och musik. Men B5 torde väl vara högre än E5 och inte tvärtom?

    SvaraRadera
  4. Hej Johan!
    Kul att du gillar bloggen!
    Jag slår vad om att du har rätt, jag har faktiskt inte riktigt koll. Jag har liksom aldrig fattat vilket nummer som ska vara vilken ton, och på vilken ton man börjar räkna.
    Så om du säger det, så är det nog så.
    Jag ska läsa på mig om det där.
    Nångång.

    SvaraRadera