<h1>Låt #9: Jakob Hellman - Vackert väder</h1>

"Det bästa sättet att bli odödlig på är att dö" är några bevingade ord som någon skulle ha kunnat sagt nångång. Det är det dock inte, utan det är något jag hittade på just nu, men eftersom det är smart och sant så kan det väl härmed bli ett sånt där bevingat ordspråk.
Ett annat sätt att bli odödlig på är väl att göra en Jakob Hellman. Ni kan historien antar jag. Jakob Hellman släpper 1989 sitt första och enda album, 24 år gammal. Ett album som blir en fantastisk succé och lägger grunden för i princip samtlig svensk pop under hela nittiotalet: David Shutrick, Pontus & Amerikanarna, Jumper, Kent, Martin Svensson, Lars Winnerbäck och så vidare (uj, vilken brokig skara...). Han gjorde sådan fullständig succé och följde aldrig upp den. Det har inte blivit någon till skiva efter det.
Mången gång har det diskuterats Jakob Hellmans ...och stora havet och dess storhet. Hur mycket som egentligen är ren musikalisk och textmässig genialitet, och hur mycket som är mytbildning av hans person, när han valde att försvinna från rampljuset.
Nöjesguiden har utsett den till tidernas bästa svenska skiva. Och hur man än vrider på det, hur mycket man än tillskriver mytbildningen som skivans storhet, så kan man ändå inte förneka Hellmans både inverkan på det svenska musiklivet, samt att han var och förmodligen fortfarande är, en mycket originell låtskrivare.

Från ...och stora havet finns det en handfull låtar jag skulle kunna lyfta fram i all dess genialitet och kunna få ur mig ganska avancerade texter om dess komplexa uppbyggnad. Jag har dock valt en av de finaste kärleksskildringarna jag vet, nämligen Vackert väder.

(jag föreslår starkt att ni struntar att titta på videon, som är en ren illustration av texter, det vill säga den visar en sol när han sjunger "vackert väder" ett moln när han sjunger "molnen" och så vidare. Detta är inget bra sätt att uppleva en text på, utan förstör ofta densamma, något som många av oss har vetat ända sen videon till Suedes "The Beautiful ones"...)
(edit 2011: nu är videon utbytt mot en man faktiskt få kolla på, så grattis)


Bland det mest intressanta med Hellmans låtskrivande på ...och stora havet är att han i åtminstone tre låtar använder sig av en mycket annorlunda låtuppbyggnad. Egentligen är den i grunden ganska klassisk; vers, refräng, vers refräng. Men den stora skillnaden är att i de här låtarna låter bli att sjunga på andra refrängen. Andra refrängen, där kroken man lärt sig från första refrängen verkligen ska befästas och bankas in, den skiter Hellman i, och kör en instrumentalrefräng istället.
Lyssna här på Vackert väder. Lyssna även på öppningsspåret Tårarna samt hiten Hon har ett sätt och hur han låter bli andra refrängen i alla tre. Ett hitmässigt självmord kan man tycka, men Hellman får det att funka.

En annan mycket speciell sak gäller Hellmans textskrivande. Den här bloggen är ju inte tänkt att handla om texter egentligen, men när det gäller Hellman så går det liksom inte att låta bli. Han har nämligen en egenhet att alltid trycka in låtens absolut bästa rad direkt efter första refrängen, det vill säga första raden i andra versen. Även här är Vackert väder ett exempel på det genom:

Har du fått andra himlar i ögonen,
när du får mig vart som helst med de vanliga blå?

En liten lista på några andra låtar och deras förstarader i andra versen:

Vara vänner:
"Du fråga mig nångång hur jag tycker du ser ut
Jag sa bra' och du undra om jag verkligen mena det jag sa så jag sa 'ja'"

Vintern dör:
Det måste va nåt som helt enkelt kom,
kanske teater känns det som.
(visserligen fullständigt obegriplig, men ändå briljant på nåt sätt)

Hon har ett sätt:
"Och fråga efter hennes namn tror jag inte att jag ska,
jag är lite rädd att hon ska heta nåt som inte låter bra"

Avundsjuk på dig:
"Det händer att jag råkar gå där hon går,
och hamnar mitt i dofterna av henne blekta hår"


Tillbaka nu till vårt huvudobjekt för dagen, nämligen Vackert väder. Själva versen bygger på en ganska enkelt synkopierad ackord följd. Det är på bryggan och i refrängerna som han använder ackordföljder som inte ens ser ut som ackordföljer, utan som att han bara har slumpat ihop dem, eftersom de inte följer några traditioner så att säga. Min gissning är att han inte tänker så mycket i ackord när han skriver, han tänker en melodi och så hittar han ett ackord han tycker passar, och gärna ett som inte är det förväntade, men ändå inte utanför tonarten.
Och det är mycket så han jobbar känns det som.
Jocke Berg från Kent sa för några år sedan följande om Jakob Hellman i en intervju i DN: "Det är verkligen klassisk pop – ingen annan skulle komma på ackordvändningen i Hon har ett sätt".
Och samma sak tycker jag gäller för Vackert väder. Särskilt refrängen med sin synkoper (offbeat, man spelar inte på själva slaget, utan precis emellan) och ackord, som visserligen inte är så himla konstiga, men inte fan är de normala heller. Det är liksom konstigt, men det låter lätt. Och ni som har följt den här bloggen vet ju hur mycket jag tycker om sånt, som låter lätt, men egentligen är konstigt.

Well, det här inlägget har blivit lite allmänt om Jakob Hellman som låtskrivare i stort, mer än själva låten i sig.
Men det får väl vara så. Hellman är en sån där som jag kan ha svårt att sätta fingret på alltid exakt vad det är som tilltalar mig. Men det är lockande med de där poppiga och samtidigt aviga låtarna. Och så hans fantastiska texter ovanpå alltsammans.

Så jag tror att jag stannar där. Och ber er upptäcka ...och stora havet om ni nu mot förmodan inte redan har gjort det.