<h1>Låt #11: Anna Ternheim - I'll follow you tonight </h1>

Jag är en gitarrkille, det är bara så det ä, även om jag från och ännu mer till är otrogen med syntar och annan elektronisk utrustning. Om du frågar en gammal högstadiekamrat till mig om vad de mest minns av mig, så lovar jag att de flesta säger två saker: han tyckte om R.E.M. och han satt i korridoren och spelade gitarr heeeela tiden.

Det var så det var nämligen, jag gillade R.E.M. och jag satt i korridoren och spelade gitarr heeeela tiden.
Jag lärde mig spela gitarr sista veckan i sjuan i samband med en skolmusikal, som måste ha varit fruktansvärt dålig.
Sedan dess har gitarren följt mig genom livet, och jag känner mig nästan aldrig så trygg som när jag har en gitarr i famnen. Inte så att jag behöver spela på den, utan jag gillar bara att ha den där i famnen, det känns som att den passar min kropp.

Så på så sätt är jag en gitarrkille. På ett annat sätt är jag inte en gitarrkille, för jag drar inte fram gitarren på fester, jag uppmanar inte till allsång, och jag kan inte spela Stairway to heaven.

Idag ska vi lyssna på Anna Ternheim och en av de bästa singersongwriterlåtarna som har skrivits i det här landet.
Det här är faktiskt hennes demoversion av låten. Allra vettigast gör ni att lyssna på albumversionen på till exempel Spotify, eftersom jag kommer belysa vissa saker i just den inspelningen av låten senare i inlägget. Låten hittar ni lättast på den här bloggen spellista här: http://open.spotify.com/user/dunderhugo/playlist/3MSvWRpUcRD5w0KWbOcfjP
Om ni inte har Spotify, eller bara föredrar att lyssna på den direkt här, så har ni den här:


Jag har inte skrivit så mycket om mig själv i den här bloggen, förutom allt jag tycker då, vilket ju i och för sig är hela bloggen...
Men här kommer det, eftersom det blir så.

2004 började jag en singersongwriterutbildning på Bollnäs Folkhögskola. Det var jag och sju andra gitarrtjejer- och killar. Vi var ganska insnöade på hela singersongwritergrejen där i vår lilla folkhögskolebubbla, mitt i den stora singersongwritervågen, som väl nådde sig kulmen där och då, ungefär i samband med att Anna Ternheim släppte sitt debutalbum Somebody outside.
Albumet blev vårt klassalbum så att säga. Vi åkte nästan mangrant och i samlad tropp till en singersongwriterfestival i Gävle en isande kall snöstormshelg och såg henne spela på Gävle konserthus. När vi skulle hem stod vi och väntade på tåget tio personer i en liten hiss på Gävle central mitt i natten för att inte förfrysa våra oförsäkrade gitarrfingrar.
Konserten var fantastisk och jag och Jonas var starstrucked och alldeles förälskade vid skivsigneringen efter, och Tove kände henne lite, eftersom de hade gått samma arkitektutbildning, och då kändes det lite som att vi kände henne också.
Det var liksom vi och Anna Ternheim.
Vi och Anna.

Hon spelade I'll follow you tonight på en stor gitarr i ljust trä och gitarren lät bättre än någon annan akustisk livegitarr jag någonsin har hört. Och nej, denna gång var det inte ett mått av förälskelse, utan den lät faktiskt så bra. Helt galet var det.

Annars på utbildningen satt vi mest och försökte lära oss att plocka med fingrarna på olika sätt på våra gitarrer, och så skrev vi låtar.
I'll follow you tonight bygger på en plockfigur som är ganska annorlunda. Inte världsomvälvande, men tillräckligt annorlunda för att den skulle sysselsätta oss på våra internatrum på Bollnäs folkhögksola.
Själva figuren, det man gör med högerhanden, vilka fingrar som plockar på vilka strängar när, är lite avig, inte som alla andra.
Ternheim spelar med capo på gitarren, så om du vill sitta och spela med i låten så ska du ha ett sånt, och sätta det på andra bandet. Sen ska du sätta pekfingret på femte banden (från capot räknat) på A-strängen och förslagsvis lillfingret (ringfingret går också bra, om det känns bekvämare) på sjunde bandet på D-strängen. Där har du låtens öppningsackord. Jag är ju inte ren musikteoretiker (ingen jazzare, som titeln på Mixtapes-låten, för er som var med när det begav sig), men jag skulle vilja påstå att man kan säga att det första ackordet är ett Gadd9/D. Inte klingande, utan med capo, A klingande.
Ackordföljden sedan är inget revolutionerande, men däremot snygg med sina fallande halvtoner.

Jag sitter här och försker bena ut de olika ackordföljderna i låten, eller snarare vilka "regler" som finns för dem, eftersom det oftast är så. Typ, "efter ett Fmaj kommer det alltid ett C-dur som går över i ett C7". Men jag blir lite nipprig nu när jag försöker hitta dem, för ärligt talat, det känns som att allt ligger i en enda röra, det är anarki!
För vi har ju huvudackordföljden som är:

Gadd9/D, A/C#, C, Em, G

Den är liksom dominerande för hela låten.
Sen finns det en ackordföljd som fungerar lite som en refräng, som går:

Bm, Cadd9, Dadd11, A/C#

Svansen på refrängdelen när den spelas för första gången gör att du få en ackordföljd som blir typ exakt samma som i versen (följden börjar från refrängens Dadd11):

Dadd11, A/C#, C, Em, G

Skillnaden är förstaackordet, Gadd9/D och Dadd11. Men grejen är att de ackorden bara ser väldigt olika ut i skrift, i verkligheten är de istället väldigt lika varann, inte minst för att båda har D:et som grundton.
Detta gör ju att övergången till versackorden blir helt odramatisk och rakt igenom naturlig.

Och jag skall väl med det konstaterandet lugna ner mig lite med ackordanalysen, innan jag gör det här inlägget fulkomligt oläsbart.
Men precis som jag i vintras skrev om Beach Boys God only knows, där de olika formdelarna liksom slingrar in sig i varandra, så beter sig I'll follow you tonight på liknande sätt. Eftersom de olika formdelarna hela tiden avslutas på samma sätt så kan Ternheim själv välja vilket håll hon vill gå i nästa steg, vilken formdel hon vill välja, och de faller på plats som ingenting.
Man kan också se sättet som hon avslutar alla delar på samma sätt, som ett trick för att hela tiden få en framåtrotation i låten. För hela låten är hela tiden på väg framåt. Den stannar inte upp och börjar om, som många låtar gör efter till exempel sin första refräng, innan den andra versen. Därför får man lätt känslan av att låten inte kan göras på något annat sätt, att vägen från start till mål är utstakad, att den måste rinna vägen som erosionen gröpt ur för den sedan urminnes tider.

Formdelarna är som sagt väldigt lika varandra, och ibland gör Ternheim en ny formdel av något som egentligen inte är något nytt, utan exakt samma vända som tidigare i låten. Som två minuter in i låten där hon bara lätt byter melodi och hamnar i en del som nästan får funktionen av ett stick. Trots att det är exakt samma versackord som hon använt sig av tidigare i låten. Hon åstadkommer det med den där avvikande melodin i "And I'll follow you, to any doorstep, any hallway" och så vidare, ända till hon hamnar i den där refrängliknande delen vi har hört tidigare.
Men förutom den förändrade melodin lägger hon också till ett uns intensitet i sin sång. Det är så subtilt att man inte tänker på det, utan man märker det bara i de plötsligt tilltagande allvaret.

Just det gör Ternheim fullkomligt lysande i hela låten, använder sig av de små små, till synes perfekt uttänkta små delikata betoningar och skälvningar i sin röst.
Lyssna bara på sättet hon sjunger konsonanten N i raden "Here again" precis i början av låten. Men gör det i en helt tyst omgivning i ett par bra lurar, så hör ni hur hon lägger större delen av tonen på just N:et, när tungan sitter uppe i tandköttet ovanför framtänderna, och hur hon liksom vibrerar lite på tonen, som en nätt nätt markering om att det här är på allvar. En såndär detalj man i princip aldrig tänker på, som man medvetet måste lyssna sig till för att märka. Och då frågar ni kanske vad de då gör för nytta, om man ändå inte märker dem, och då svarar jag att ni märker de visst, ni vet bara inte om det. Det är detaljerna som är till synes omärkbara som gör att ni kan tycka något är till exempel väldigt dramatisk utan att kunna svara på frågan om varför.

Till sist bör nog också produktionens roll i det hela framhävas. För när de mesta musiken mer eller mindre dränks i olika sorters reverb och delay så är Anna Ternheims röst i I'll follow you tonight fullständigt torr. Det gör att det låter och känns som hon sjunger tätt intill ens öra, och det gör framförallt att man hör alla de här detaljerna, vilket man inte hade gjort om sången varit belastad med ett snyggt reverb.
Alla sångare vet vilken hjälp och vilket stöd ett fett reverb kan vara, man låter större, bättre och man sjunger renare med den hjälpen. Just därför är det modigt och så bra att Ternheim vågar slopa det helt, och släppa oss så nära inpå hennes lätt viskande röst.

Singersongwritergenren är inte alltid så himla skoj, men när man skriver låtar i världsklass som Ternheim här har gjort så kommer ingen annan musik någonsin så nära.

Så tack för det Anna.