<h1>Låt #8: Annie Lennox – Why</h1>

Att hitta gemensamma nämnare och förklara varför vissa låtar är bra är ganska svårt. Det finns ingen exakt formel för hur det ska gå till. Man kan göra på tusen sätt och alla kan vara lika bra.

Däremot är det oftast väldigt mycket lättare att förklarar varför vissa låtar är dåliga, och varför de aldrig når en större publik. Själv har jag (i min brist av stor kommersiell framgång) hängt en hel del bland oetablerade popmusiker, varit på ett otal så kallade demo-kvällar, ställt upp i tävlingar som försöker ge sken av att det betyder något, medan det egentligen bara är till för de inbördes beundrande samt de arrangörer som tjänar sitt uppehälle från tävlingsavgifterna de tar från artisterna/banden (oftast banden).

Vad som är tydligast i sådana sammanhang är att det finns väldigt mycket folk som skriver låtar. Det finns en enorm mängd låtar som nästan ingen någonsin får höra.
Med många av dessa låtar finns det två mycket grundläggande problem, angående hur de har skrivits:

1. Låtarna är för långa. Själv har jag inställningen att om en låt är fyra minuter lång så ska den fasiken ha en anledning till att vara så lång. Om man inte har nån direkt anledning så ska man avsluta den strax efter treminutersstrecket.

2. Låten innehåller för få toner.

Nummer två ska jag utveckla lite. Om det någonsin skall bli en melodi som en publik någon gång skall minnas, så krävs det ett koppel av toner, som under en ganska kort tidsperiod bildar en minnesvärd melodi. Det låter kanske självklart, men ni skulle bara veta hur hundratusentals med låter det finns därute som bara består av en eller två toner per takt. Vilket i princip alltid blir väldigt sövande.

Denna sanning har också en systersanning. För om man har sagt hur man inte bör göra så bör man också förklara hur man ska göra, om man ska behålla sin trovärdighet. Och här kommer det fiffiga, en liten hemlighet som jag inte tror så många vet om:

Om du bara använder många toner, så behöver melodin inte vara särskilt speciell!

Jag tar åt mig äran för denna lilla teori, eftersom jag har kommit på den alldeles själv! Kanske har någon kommit på den innan, men det är utan min vetskap.

Om en melodi bara har många toner kan man använda samma ton väldigt många gånger på rad utan att det gör något.

Låt oss taga dagens första exempel i bloggens låt #8:


Vi räknar tillsammans igen, eftersom jag tydligen tycker det är skojigt. Vi börjar räkna på versen och räknar att av versens 15 första toner är 13 samma ton. Sedan fortsätter det så fraserna igenom i verserna. Väldigt många toner av samma sort, innan frasen avslutas med en svans där melodin utvecklas kort.

Det är en av mina favoritmelodier, trots att det nästan uteslutande är samma ton som liksom bankas in i en. Och det fungerar tack vare att det är många toner. Om man bara sjunger hälften av tonerna under samma tid så sker en direkt kvalitetsförsämring som det blir mycket svårare att komma undan med.

En anledning till varför det fungerar så bra kan vara att det görs så sällan. Vilket i sin tur säkert beror på att låtskrivare tänker att det kommer bli traddigt, att man inte tror på att en melodi kan bli bra av att använda en och samma ton bara man använder tonen en jäkla massa gånger.

Jag antar att ni kanske inte ännu är övertygade om detta fenomen ännu, och ska därför ta ett snabbt till exempel, en väldigt modern indieklassiker, nämligen Bon Ivers smått makalösa Flume från 2008.



Dessa båda låtar påminner ju faktiskt väldigt mycket om varandra i hur de är skrivna. Många raka toner av samma sort i början av varje fras i versen, med en liten nedåtgående svans på slutet. Bankbank in i lyssnaren.

I båda dessa låtar så finns det något väldigt rörande över just dessa partier, de här tonerna som de håller så benhårt fast vid. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är som gör att det blir så, men jag funderar på om det inte är just det okonstlade, det enkla och raka tilltalet. Jag tänker inte krångla till det, för det här är det enda viktiga, och du måste bara förstå det.

And this is how I feel
Do you know how I feel ?
'cause i don't think you know how I feel

Sen kontrasterar de verserna med fantastiska refränger, som lyssnaren sen kan gå runt och nynna på. Och det slår mig nu att det kanske var så Jocke Berg menade, om att refräng och vers inte får konkurrera ut varandra, som jag skrev om i låt #1. Men tycker å andra sidan inte att han har rätt bara därför. Kents Kärleken väntar har fotfarande en väldigt tråkig refräng. Men varför? Tja, för att det är så få toner i den kanske?

I refrängen till Annie Lennox Why gör hon också nästan tvärt emot vad hon gör i versen. I versen är det många ord, men bara en ton. I refrängen ett ord, men många olika toner.

Jag gillade aldrig Eurythmics. Jag gillar Annie Lennox mycket mer än hennes forna band. Mycket är nog för att jag gillar Lennox bättre som låtskrivare än vad jag gillar Dave Stewart. Eller så gillar jag henne bättre själv helt enkelt, inte i par med Stewart. Eurythmics gör ganska stela och sterila låtar, låtar som inte alls ger Annie Lennox det utrymme hon borde få som en av världens absolut skickligaste popsångerska.

Och nu kan jag tänka mig att ni inte alls håller med om det, att hon är så himla skicklig, men då säger jag det igen, det är Eurythmics fel! För fy i gatan vad hon kan sjunga. Sök på lite liveversioner av hennes egna låtar så hör ni det. Ibland överarbetar hon allt, men det är ju vanligt med skickligare sångare (läs: Mary J. Blidges lustmord av U2:s One).

Why är första låten ut på Lennox solodebut Diva från -92. Det jäklar kallar jag att lova mycket inför en solokarriär! Även om den kanske inte blev så himla storslagen sen. Jag lyssnade lite på hennes andra skiva med den där hitten No more I love you's som var fin värre. Sen var jag väl inte riktigt målgruppen som finnig trettonåring antar jag.

Jag har dålig koll på vad som hände efter Medusa-albumet -95, men det blev ingen storslagen solokarriär. Men det är kanske inte så lätt att hävda sig i popbranschen som snart 50-årig kvinna. Eller hitta folk som är beredd att satsa pengar på en snarare.

Jag lägger ju ut nästa låt jag ska skriva om på bloggen innan jag är färdig med inlägget. Och när min syster såg att det skulle bli Why så kunde hon inte ens lyssna på den, den var för sönderspelad för henne sedan hennes Lugna favoriter-period, när nu detta var. Och det är kanske så med den här låten. För folk. Vilket vore synd, eftersom den ju är så himla fin. Å andra sidan tycker jag ju Lady in red också är väldigt fin. Apropå sönderspelad och Lugna favoriter. Öhh, jag borde nog inte avslöja sånt här i den här bloggen...

Var jag klar med Why? Nej, fan vi har inte pratat om tonartshöjningen!

Det finns tonartshöjningar och så finns det andra tonartshöjningar. Och jag tänkte skriva om de andra tonartshöjningarna, inte som schlagern alltså. Där det höjs i slutet för att få lite extra skjuts till finalen.

I Why använder Lennox tonartshöjningen som en brygga in i refrängen. Trots att melodin i stort är densamma så har den inte samma så kallade funktion i ackordet, och kan därför knappast räknas till en schlagerrefräng, utan funkar som en... ja, en brygga helt enkelt.

Innan refränger går hon ju dessutom tillbaka till originaltonarten (C-dur, bryggan i D-dur) genom ett snyggt Fmaj som tillsammans med ett G6 (D i basen!) blir ett subdominant - dominant som leder tillbaka till C i C-dur. Vad Fmaj har för funktion i brygga-tonarten D-dur har jag dock ingen aning om, där slutar mina teoretiska kunskaper.

Med det avslutar vi denna skrivelse om Annie Lennox och Why och äter några muffins.

Håll utkik i Spotify-listan om ni vill lyssna på låtarna i förväg, eller som nu i efterhand en extra gång.