<h1>Låt #1: The Moody Blues – Talking out of turn</h1>

Jag ska öppna detta listande av fantastiskt skrivna låtar med den låt som jag i flera år har påstått vara den absolut mest välskrivna låten någonsin. Det är Moody Blues låt Talking out of turn, andraspåret från deras album Long distance voyager från 1981.
Låten är skriven av bandets basist John Lodge.

Och plötsligt blir jag lite nervös, nu när jag för första gången ska gå in på frågan varför? Hu, jag har ju aldrig gjort det här förut, i alla fall inte i skrift. Jag har försökt göra det muntligt några gånger, men eftersom nästan ingen har hört den här låten, så brukar det oftast vara tämligen ointresserade.

Men här kommer det: varför? Varför är Talking out of turn världens mest välskrivna låt?
Jo, det ska jag tala om.

Talking out of turn är till synes så enkel pop. De är de enklaste dryga sju minuter som har fnulats ihop i pophistorien, skulle jag vilja påstå. Det är en Bohemian rhapsody, men utan det som gör Bohemian rhapsody till den låt den är; de tvära kasten i tempo, genrer och... ja, ni vet varför Bohemian rhapsody är bra. Därför är det här den sista gången den nämns i den här bloggen.

Talking out of turn har inga tvära kast mellan någonting, den flyter på i sitt lunk och når fantastiska höjder tack vare en enda sak: alla fantastiska melodier. Talking out of turn har fantastiska melodier i varenda liten formdel.
Man kan säga att Talking out of turn består av fyra olika formdelar. Det är vers, refräng, stick och solo.
Och för att sammanfatta det fantastiska räcker det att säga detta: versen är fullständigt fantastisk. Refrängen är fantastisk. Sticket är det absolut bästa. Gitarrsolot är fantastiskt.

Allt detta fantastiska gör att man inte längtar till det som ska komma sedan, det tillåter en att helt och hållet vara där man är just nu, i kropp och i tanke, och lyssna på det som låter, istället för det som skall komma sen.

Verserna är långa och uppdelade i två delar, en A- och en B-del, där B-delen höjer tempot och intensiteten i melodin inför refrängen. Men inte innan låtens kanske främsta höjdpunkt, den lilla frasen med den lilla falsetten, hinner komma innan. Frasen hörs med fördel ungefär 1,05 och 2,29. Eller varför inte vid 4,25?
Det är den där lilla tonen som sticker iväg från melodin, som är så otroligt effektivt. Tonen som vägrar stanna utanför revbenen, utan alltid tränger sig ändå in till hjärtat.

Tonen blir låtens stora signum, och de använder den med bravur även i refrängen, i låtens mest direkta krok, direkt efter låtens titelfras:

Talking out of turn, shot to pieces, when will i learn?

Men den textsammanfattning gör ju inte refrängen rättvis, då vi alla vid det här laget vet att den snarare går:

Talk! Ingout of turn, SHOT to pieces, when will I leee-AAAARN!

Okej, nu blev det lite oseriöst här, men det är sant och det är därför refrängen är så bra. Satsningen på stavelserna och hur hela frasen löses upp i ordet ”learn” som i sin tur flyger upp till skyarna till den där tonen vi just pratade om (som för övrigt är ett F#, för alla som nu råkar vara intresserade av sånt). Refrängen är så tydlig, rak, enkel och bra att det är oförståeligt att låten aldrig blev en av Moody Blues större hittar.

Sticket tänker jag inte ens gå in på, för det är så himla fint att jag inte ens kan förklara det. Det är bara att lyssna och njuta av den där otroligt vackra sentimentaliteten och den där försiktiga men totalt ärliga ursäkten för att han gjorde du:et i texten upprörd.
My god, så fint är det.

Det är så fint att man aldrig hade kunnat smälta det om det inte varit för att sticket går rakt ut i det där gitarrsolot, så man får lite tid att andas lite.
Gitarrsolot har jag ju redan sagt att det är fantastiskt. Däremot är det ingenting av vad ni förväntar er av ett gitarrsolo. Glöm bredbenta män, och eld som sprutar ur halsen på den genomdistade gitarren längst fram på scenen och med fingrar som spelar så snabbt att filmkamerorna inte hinner få med alla rörelserna ordentligt.

Det här är ett gubbigt solo helt utan rockstjärneklichéer. Jag lovar att de till och med, symfonirockare som de ändå är, har skrivit ner solot på noter innan de spelade in det. Totalt jävla icke-rock'n'roll! Ingen improvisation, inget jävla jammande i studion, utan bara exakt, exakt som det ska låta, med en ljuvlig gitarrmelodi.

Efter solot så bör refrängen komma, men vafan. Om man har en så bra vers som den här låten har, då kan man gärna slänga in en extra sådan.
Och innan man har hunnit tänka på det så har låten krupit upp och klockat in sig på sju minuter och tjugo sekunder. Man tittar på klockan och kan inte fatta det, för man tycker ju att detta fantastiska just började!
Ni hittar inte en kortare låt som är sju och tjugo, det säger jag er!

Hur skriver man en sån här låt då? Som är över sju minuter, men aldrig blir tråkig, och aldrig gör några tvära kast hit eller dit?
Man gör det inte, utan låter i allra högsta grad bli.
Men tänket bör man behålla, att varenda liten del av låten skall kunna stå för sig själv, utan hjälp av en hittig refräng, eller en vacker vers. Om man bara tänker så och jobbar hårt, så kan man skriva de mest fantastiska treminuterspoplåtarna.

Tänker jag.

Som kontrast till allt jag just har skrivit så kan jag nämna Kents Jocke Berg, som ju har skrivit en räcka av galet bra låtar. Däremot sa han nångång att formdelarna inte bör ta fokus från varandra. Om man har en skitbra refräng måste versen vara lite mer anonym för att inte sno uppmärksamheten från refrängen, eller tvärtom. Det är säkert därför en låt som Kärleken väntar med Kent har en så pass svag refräng, eftersom versen är så galet bra. Det är ett annat sätt att tänka och resonera, men jag hävdar att man med det tänket bara kommer göra hittar för stunden. De odödliga låtarna är de där varenda sekund är helt och hållet angelägen.

Och det är det som gör Talking out of turn så bra. Den saknar helt och hållet transportsträckor.

Dessutom:
En låt som är över sju minuter, men som känns som högst fyra, förtjänar sin cred, bara för det.
Men när de är så bra som Talking out of turn så förtjänar de, åtminstone, att vara ett öppningslåten i en nystartad blogg.