<h1>Låt #6 Beach Boys - God only knows</h1>

Sådärja! Nu börjar vi prata klassiker här asså!

Jag är medveten om att jag redan har använt frasen "världens bästa" ett flertal gånger i den här bloggen, och nu kommer det igen:

Det här måste vara världens bästa låt.

Jag köpte Pet Sounds i en liten skivbutik på Odengatan tillsammans med min första flickvän, vilket med åren börjar betyda att det var ganska länge sedan. Skivan förändrade mitt liv, men först ett par år senare, när jag själv började skriva låtar på riktigt.

Tillsammans med Leonard Cohen är Brian Wilson nämligen min största husgud. Vilket säkert kommer att märkas på det här inlägget. Det blir liksom lite extra spretigt när man blir känslomässigt engagerad, och med tanke på att jag är kär i Brian så kommer saker jag bara MÅSTE säga om honom lite sådär hipp som happ.

Vi börjar med Annika

Så om vi ska ta och börja någonstans så börjar vi med Annika Norlin. Eftersom hon är så klok och bra och anledningen till att den här bloggen startade (se första inlägget). Plus att vi båda, med många, förstår oss på God only knows till fullo. På den senaste Hello Saferide-skivan så öppnar hon med I wonder who is like this one. En låt som handlar om hur alla människor är som låtar.

People are like songs, it's true
Some seem dull at first, but then they grow on you
Me I'm like Can't get you out of my head
Annoying at times but I make you wanna dance

And you are the only one I met who's God only knows,
I liked you the first time i met you
and it grows and grows and grows

Det blir inte en bättre kärleksförklaring än så. För God only knows är ju världens finaste kärlekssång. Och att säga att någon är som världens finaste kärlekssång, måste ju därför vara världens finaste kärleksförklaring.

Brian Wilson – halvtonsgeniet

God only knows då. Världens bästa låt. Varför är den det? Jo, förfan, det ska jag tala om. Det är Brian Wilsons förtjänst alltihopa.

För det första har Wilson en enastående förmåga att få det mest komplicerade att låta som den mest självklara sak i världen. Han kan göra vadsomhelst med en låt, byta tonarter, leka med halvtoner, taktarter och gud vet vad. Men han får det alltid att låta så enkelt och självklart.

Lyssna till exempel på Surf's up.



Förutom att det är en underbar låt så gör han en sak i den som jag aldrig hört varken förr eller senare. Nu blir det musikteoretiskt, men håll ut.
Mot den senare delen av låten har två rader, varav den första sjungs snabbt och den andra långsamt. Jag tar den långsamma som exempel, eftersom det tydligare går att hör där:

A choke of grief, hard-hardened eye, beyond belief a broken man to tough to cry

Det börjar på y:et i beyond, innan det en upptakt, och slutar på to. Frasen är alltså yond belief, a broken man to, som består av åtta stavelser och alltså åtta toner, varav alla är halvtoner som klättrar uppåt. Det går som en skala: A-Bb-B-C-Db-D-Eb-E.

Så sätt er vid pianot och spela, och inse vilken idiotisk melodi det egentligen är att försöka trycka in i en poplåt. Om jag inte hade haft facit så hade jag påstått att det var omöjligt.
– Se, det kan aldrig gå väl, skulle jag muttra i min fåtölj, lutande mot min käpp.

Men Brian Wilson fixar det. Han lyckas inte bara få in det rent teoretiskt så det inte blir disharmoniskt utanför skalan och sådär, utan han får det dessutom att låta som den mest självklara saken i världen.

Tillbaka till God only knows

Och precis så är det med God only knows också. Rakt igenom. Den börjar lite struttigt liksom, med ett rakt komp och raka harmonier. Och om man inte lyssnar efter och verkligen börjar fundera på hur låten faktiskt (faktiskt) går, så tänker man gärna att den bara är sådär enkel och okomplicerad som den låter i början, hela tiden.

Men det är den ju såklart inte.

Börja med att försöka sjunga med i melodin. När ni har fixat det, försök att sjunga den själv, a capella. Om ni klarade att sjunga med först, så tror jag ni stöter på patrull lagom här. För melodin är inte som andra melodier i poplåtar, den använder intervaller och språng, och inlånade toner som i princip aldrig används i popen, utan snarare hör hemma i jazzen eller nåt. Så det är därför melodin blir så svårsjungen.

För om introt är rakt och enkelt så trasslar det ihop sig ordentligt i versen. Versen går för det första inte i samma tonart som introt. Introt går i A-dur, versen i D-dur. Sen är det nästan som att den går över i E-dur efter halva versen, mest för att komma tillbaka till A-dur igen lagom till refrängen, som ju ska vara samma ackord som i introt.

Och apropå halvtoner som jag pratade om angående Surf's up så har God only knows en alldeles utsökt halvtonsbasgång när versen kommer till E-durackordet och sen vidare in i refrängen. Basen går: B-C-B-Bb-A-G#, halvtoner allihopa.

Så nu har alltså ett intro, en vers och en refräng passerat och allting låter fullständigt naturligt, rakt och enkelt. Vi är gärna lyckligt ovetande om denna teoretiska komplexitet, för vi vill inte ha det krångligt, det är därför vi lyssnar på pop ju.

Ja, så blir det vers och refräng igen, precis på samma sätt som första vändan.
Men efter det så hamnar vi i sticket.

Sticket består framförallt av ett ljuvt körparti, men innan det, precis efter andra refrängen, så har den gode Brian stoppat in fyra takter av någonting som måste vara det absolut konstigaste som har gjorts i en poplåt av världshitkaliber. Och jag kan inte förklara det, ni måste lyssna, men det är ju fyra instrumentala takter som är helt... ja, jag vet inte. Knarkiga?

Det är en sån där idé som bara kan ros i land av ett geni som har beslutat att sluta turnéra med sitt band för att istället sitta ensam och skriva ett av världens största album i sin ensamhet, samt att spela in albumets alla musikbakgrunder med några av världens skickligaste musiker och ha det hela färdigt lagom till att resten av bandet kommer tillbaka från sin världsturné, varav geniet sätter papprena i händerna på dem och säger "Här! Den här låten kommer att bli kallad världens bästa låt i nåt som kommer att kallas blogg. Sjung!".

Det är därför den absolut bästa musiken ofta kommer från band med en diktatorisk ledare, som tar alla konstnärliga beslut ensam. För alternativet blir liksom otänkbart, tänk er bara den här scenen:

Brian och grabbarna hänger nere i replokalen och ska göra en ny skiva, efter de där otaliga skivsuccéerna de gjort med låtar om surfingsafarier och barba-annor. Då räcker Brian upp handen och säger:
– Jo, det var ju den här otroligt fina och innerliga kärlekssången vi satt och filade på härom dagen. Jag satt och rökte lite igår och kom på den här grejen efter andra refrängen... känns det inte lite surf ändå?

Det hade aldrig gått, och det gick inte sedan heller, när han skulle överträffa sig själv återigen efter Pet sounds, men det är ju en helt annan historia...

Men de där fyra instrumentala takterna är där de är. Och de må vara de konstigaste fyra takterna någonsin i en poplåt av världshitkaliber, men vet ni vad? Det funkar. Jag sa det i början, så det är väl knappast en överraskning, men han får det att funka. Det är de konstigaste fyra takterna någonsin i en poplåt av världshitkaliber, men man höjer inte ens på ögonbrynen när de kommer. Varför, nu igen? Jo, för att Brian Wilson får det att funka.

Efter de där fyra takterna så börjar i alla fall stickets körparti, som består av samma ackord som i versen. Ja, förutom att de är i en annan tonart förstås. Inte som tidigare i D-dur, och inte i A-dur, utan i - trumvirvel - G-dur! Ett G-dur som går över i - trumvirvel - D-dur i den ensamma refrängfrasen (som ju tidigare har gått i A-dur), vilket gör att det inte blir några som helst problem att sjunga den tredje versen direkt på, eftersom den ju också går i D-dur, precis som förut. Mycket smidigt, tänk att ingen har tänkt på det förut.

Och så går den versen senare över i refrängen, och så går refrängen om och om igen tills låten sakta tonas ut.

Kärlek och verktyg

Så, då har jag alltså förklarat varför God only knows är världens bästa låt? Nej, självklart inte. För detta virrvarr av musikteori skulle på sin höjd göra oss imponerade, om än det. Vi skulle lyfta på ögonbrynen, göra ett litet såntdär förvånat, men ändå uppskattande fnys, men sen inte mer. Om det inte vore för något annat.

Men det är inte heller texten som gör det, för visst, den är fin, men det finns väldigt många finare låttexter i historien.

Utan allt handlar om det där som inte riktigt går att förklara. Och jag vet, för att utge sig för att ha en blogg som förklarar varför låtar är bra, så konstaterar jag väldigt många gånger att saker inte går att förklara. Men musik handlar ju som tur är i grunden om någonting annat än teorier och tekniska detaljer. Allt det är bara verktyg för att förmedla någonting. Ju skickligare man är på att hantera verktygen, desto större chans är det att lyckats uttrycka exakt det som man vill förmedla. Men det är ingen garanti. Du kan vara världbäst på verktygen men ändå inte kunna förmedla det du vill. Och du kan vara världbäst och inte ha nåt vettigt att förmedla, eftersom du är en tråkig skit. Eller så kan du knappt använda verktygen alls, men fixa förmedlingen ändå, eftersom du är ett geni. Eller så kan du vara ett geni OCH bemästra verktygen till perfektion. Men då heter du Brian.

Själv tycker jag att det oförklarliga i God only knows ligger i hur den fullständigt lyckas förmedla känslan av kärlek. Det ligger i ingenting särskilt och allting särskilt.

Du kanske inte kan språket, du kanske inte kan musikteorin, du kanske inte kan älska på det sätt du önskar att du kunde älska.

Du kanske inte vet något om någonting, men du kan åtminstone höra hur kärlek låter, för kärlek låter som God only knows.


(And God only knows and you have the one sad similarity
That every time it’s over I want to press play again)