<h1>Låt #4: Kraftwerk – Franz Schubert</h1>

Jag älskar band och artister som uppfinner musik från nästan ingenting, som uppfinner egna genrer, som blir totalt stilbildande för all musik i genren hädanefter. Jag älskar när musiken de en gång uppfann, utan att ha en massa förlagor att härma, fortsätter att vara lika bra, decennium ut och decennium in. Jag älskar - i alla fall lite - folk som kan göra enackordslåtar. Jag älskar Kraftwerk.

Kraftwerk uppfann syntpopen, that's that och ingen kan säga emot.

Kraftwerk är ju självklart inte ensamma om att ha uppfunnit genrer, ett liten kvartett från Liverpool brukar ofta, med rätt, kallas för gitarrpopens skapare. Vilket de ska ha sin cred för. Problemet med Beatles är att det de uppfann, den där glada gitarrpopen samtidigt som de slängde med håret, numera är fullständigt ointressant. Beatles tidiga år är fullkomligt olyssningsbara, med sina äppelkäcka treackordslåtar. Exakt på samma sätt som Beach Boys första år är totalt olyssningsbara.

Men Kraftwerk, gamla goda Kraftwerk, de håller minsann! Att Kraftwerk kom tio år efter är inget jag tänker bry mig om, man vill ju inte skjuta sig själv i foten om man kan undvika det liksom.

Jag får slå upp när det var David Bowie flyttade till Berlin, och 1976 läser jag. Vilket bekräftar min teori om syskonskapet Bowie och Kraftwerk emellan, som gav oss en omlotteffekt när det gäller att få inspiration samt att inspirera andra.

Bowies album Station to station släpptes 1976, precis innan han drog till Berlin. Albumet stakar ut ytterligare en ny väg i Bowies redan genrespretiga sjuttiotal. Han kom senast från souliga albumet Young Americans, men påbörjade med Station to station sin väg in i den elektroniska musiken, som kulminerade i den så kallade Berlintriologin, som han gjorde med Brian Eno.

Station to station bär på sina tydliga Kraftwerk-spår. Om man ville göra elektronisk musik vid den tiden så var det svårt att komma undan influensen från de tyska syntgudarna. Nu är inte Station to station direkt fullpackad med syntar, det har mer med rytmiken och stämningarna att göra.

Så Bowie ville börja göra musik som Kraftwerk, och öppnade Station to station med det tio minuter långa titelspåret, där inledningen är ett långt, metallisk tågljud. Ett intro värdigt Kraftwerks Geiger counter från Radio activity.

Och nu kommer jag till teorin där jag gissar hej vilt, men är ändå övertygad om att jag har rätt: Kraftwerk hade aldrig gjort sin Trans Europe Express från 1977 utan det där tågtemat som Bowie drämde till med på Station to station. Kopplingen är solklar och självklar.

Och om den kopplingen inte vore nog så säger ju faktiskt Kraftwerk det rakt ut, i kanske deras enda riktiga namedropping (rätta mig om jag har fel!) i skivans titelspår:

From station to station,
back to Düsseldorf city,
meet Iggy Pop and David Bowie

Men det var ju inte det vi skulle prata om.

Utan om det senare spåret på skivan Trans Europe Express (som jag för övrigt anser vara Kraftwerks mest orättvist bortglömda album). Längst bak hittar man nämligen det instrumentala lilla stycket Franz Scubert.
Lyssna och dröm er bort:



Franz Schubert är världens bästa stämningslåt. Det är en universallåt, på så sätt att den innehåller varenda grundläggande känsla vi människor besitter typ, den innehåller hela spektrat.

För på ett sätt är den det sorgligaste jag har hört. Den är så fruktansvärt sentimental, tonerna droppar som regn och tårar på samma gång. Men mitt i det otroligt sorgliga så finns det en sprödhet och skönhet, för den är ju så vacker! Sådär vacker som den riktige Franz Schuberts kompositioner kunde vara (lyssna på Der Gondelfahrer med Orphei Drängar till exempel). Den är vacker och melankolisk. Och mitt i det där vackra så finns det ju något annat, något annat vackert, något vackert som mer liknar skönhet som en blomstrande sommaräng, eller ändlösa berglandskap där solen glittrar ner. För låter inte tonerna lite som solljus som droppar ner och värmer ens kyliga panna? Och de där ängarna kan man springa över, och skratta, eller ligga bredvid sin absoluta älskade, sin finaste fin och lyssna på världens vackra ljud. För med min finaste fin vid min sida, är då inte den låten den yttersta metaforen för lycka och frihet?
Jo, jag tycker det.

Jag kan vara på vilken känslomässiga nivå som helst, ändå talar Franz Schubert till mig, och ackompanjerar den känslan perfekt.

Och när vi ändå har varit inne på att inspireras, lyssna och titta på denna klassiker och försök övertala mig om att de inte har någonting gemensamt om ni kan:



I rest my case.

Franz Schubert är ju dessutom en enackordslåt. Byter inte en enda gång.
Jag vet inte hur man gör sånt, jag vet bara att Kraftwerk gör det fulländat.

Fotnot: Både klippet och Spotifylistan innehåller en svans på låten, kallad Endless endless. Det är en direkt fortsättning på Franz Schubert och avslutar skivan. Låtarna går in i varandra, och utan svansen så får man ett ganska abrubt och osexigt slut. Så det är därför.