<h1>Låtskriveri som förvärvsarbete.</h1>

Och härmed började denna blogg.

Jag ramlade i dag över Annika Norlins blogg (bloggen verkar tyvärr och mycket sorgligt vara borttagen. /Hugo, april 2010) där hon under 2009 listade 22 låtar och skrev om deras texter. Så här skriver den gode Norlin i det första inlägget:
”Det här är mitt nördigaste intresse: poptexter. Ibland är det någon i en intervju som frågar: Annika vilken är världens bästa poptext? Då pratar jag om saken i en timme, journalisten tycker det är tråkigt och det blir dålig stämning. Gott så.”

Mitt nördigaste intresse är inte poptexter, däremot är jag inte långt därifrån. Mitt nördigaste intresse handlar istället om hur låtar är uppbyggda, vad det är som gör att världens bästa låt verkligen är världens bästa låt. Detta är mycket sällan ett populärt ämne att kallprata om, till exempel på din kusins bröllop, med brudgummens oäkta syssling från långt bort i stan. För antingen är folk helt enkelt inte intresserade, eller så gillar de helt enkelt inte att konkretisera såna där saker.

Folk vill ofta ha sina känslomässiga upplevelser av låtar oförklarade. Dessutom vill de flesta gärna leva i föreställningen att låtar ska födas ur gudomlig inspiration, i den känslomässigt rus och utan att låtskrivaren egentligen behövt tänka. Låtskriveri som ett skrivbordsarbete, nio till fem, är en så osexig tanke att de flesta inte ens vill ta den med grytlapp, trots att den är mer vanlig än ovanlig.

Så det här är den bloggen, där jag tänkte lufta mina åsikter om dessa saker. Jag hoppas att ni hittar hit, ni som när samma intresse. Och att ni skäller på mig för att ha fel, hyllar mig som det geni jag ibland besitter, samt kommer med förslag på andra fantastiskt skrivna låtar, antingen som en kommentar, eller att ni skriver om dem själva, i era egna bloggar.

Glöm inte att tipsa mig om adressen bara!