<h1>Låt #5: Ida Maria - Drive away my heart</h1>

Jag upptäckte Ida Maria på Myspace för ett par år sedan, när hon hade lagt upp sin första riktiga demo Queen of the world. Ungefär samtidigt upptäckte jag Miss Li på samma ställe, och tyckte att det påminde lite om varandra, i den där fullständiga vokala satsningen, ta i från tårna och aldrig hålla igen. Men båda var totalt okända. Miss Li skulle spela på en teaters lilla musikscen vid S:t Eriksplan, och Ida Maria hade en låt av ett annat band i sin musikspelare där på Myspace (Real Ones, Ballad of an old man, fantastisk låt!). Och båda var så pass okända att de svarade när jag skrev kommentarer på deras sidor. Myspace när det fortfarande var sådär härligt.

Sedan dess har Miss Li sjungit allsång på Skansen och sjungit duett med Winnerbäck och legat på Svensktoppen för alltid.
Det har inte gått dåligt för norska Ida Maria, som har sitt säte i Stockholm, hon har turnerat massor med vändor i England, USA och Europa, varit med på Jools Holland och så vidare. Men här hemma är det fortfarande få som vet vem hon är.

Hennes debutalbum Fortress round my heart från 2008 är spretigt och har många gånger inte lyckats bevara den där liveenergin som hon (ibland) fullständigt knockar en med på scen.

Men Drive away my heart är en fullständig rockbomb.

Det är en sorts pop/rock/punk man sällan hör annars. För på nåt sätt är Ida Maria en singer/songwriter i grunden, hon har bara lyssnat för mycket på Iggy Pop för att kunna sitta med benen i kors och muttra om sitt brustna hjärta. Hon vill göra som sina förebilder och som hon känner, som det känns när man har fått sitt hjärta utslitet av någon som aldrig förstod bättre. Hon vill skrika ut den där smärtan, som vi alla vill. Och jävlar vad hon gör det.

"Det känns liksom inte riktigt som hon menar det" är en replik du aldrig behöver i samband med Ida Maria.

Inom teater finns ett uttryck som kallas typ "Tartuffe-effekten". I Moliéres mycket kända pjäs Tartuffe gör nämligen titelrollen, Tartuffe, entré först i tredje eller fjärde akten någonting. Man vet alltså att han ska komma, och man sitter och väntar på honom, det byggs upp en enorm förväntan på hans person, och när han väl kommer in så har man en tacksam situation att jobba med.

Denna effekt finns det tydliga andra exempel på, som Marlon Brandos överste Walter E. Kurtz i Apocalypse now, eller Orson Wells i Den tredje mannen, som dyker upp som just den tredje mannen, kring vilken filmen hela tiden kretsar, först typ sista kvarten och fullständig skådespelar skiten ur resten av de medverkande.

På något sätt är Drive away my heart så också. Det är bland det mest imponerande jag vet när det gäller låtskriveri, när man har en sån där fantastisk refräng, hur man vågar hålla på den, tvinga lyssnaren att vänta på den, i flera minuter. Att man litar på att lyssnaren ska sitta kvar med öronen öppna, att man gömmer den där krutdurken bakom ryggen, trots att man vet sprängkraften i den.

Kleerup gjorde samma sak i With every heartbeat, väntade, väntade och väntade. Själva kroken kommer så sent som 2,44 in i låten, och det går emot alla formatmallar om hur en hit bör göras. Men han siktade kanske inte mot den där världshiten den blev, den kanske blev en världshit just därför, just tack det okonventionella. Eller så siktade han mot världshiten och hade bara is i magen. Vilket i såna fall är helt sjukt.

Ida Maria har en fantastisk refräng i Drive away my heart. Men hon förlöser den inte, hon låter åttondelarna pumpa, pumpa hårdare och hårdare, hon liksom skakar på den där krutdurken, men tänder inte på, utan ställer den ifrån sig igen och fortsätter att berätta sin story.

Och så gör hon samma sak igen, skakar på den och är just på väg att ställa den ifrån sig igen, när hon liksom ändrar sig, sätter en tändsticka mot plånet och tuttar eld på skiten. Och då jävlar tar det hus i helvete!

Och den sista refrängen är så fullständigt ursinnig, hon och bandet har sprängt allting omkring sig, allting brinner medan hon står i mitten och är alldeles förtvivlad, samtidigt som hon vet att hon inget kan göra, att det brinner men att hon inte kan ta skada längre, eftersom allt ändå är för sent.

Jag blir jämt så tagen av den där refrängen. Och rock som får en att vilja lipa, det är den bästa rocken.

Och så är ju videon fantastisk också.

Annars går jag runt och väntar på Ida Marias andraalbum. Med rutinen från de där tusen spelningarna hon har gjort med sitt band, med den inspelade erfarenheten borde den där energin kunna översättas till albumform, och bli det bästa svenska (glöm Norge!) rockalbumet sedan Thåströms De är ni som e dom konstiga, de är jag som e normal.