<h1>Låt #3: Loney Dear – Ignorant boy</h1>

Låt nummer tre i ordningen blir också den första svenska. Det är Emil Svanängen och hans alias Loney Dear (tror det ska vara utan kommatecken nuförtiden),med låten Ignorant boy. Förvirringen blir ofta stor när det gäller Emil, själv kallar jag gärna låten för Ignorant boy, beutiful girl, som den heter på cd-r-skivan med hemmavikt pappfodral jag köpte på en spelning i Linköping för evigheter sedan. Loney Dear släppte fyra såna cd-r-album innan han hamnade på skivbolag och gav ut dem igen, och då kunde man alltid räkna med att låtarna var omkastade, omdöpta, ommixade och hejåhå. Låtar som alltid lever, som aldrig blir klara.

.

Såhär skriver Emil själv om låten på sin hemsida:

Vi har en tramporgel hemma i jönköping som jag kommer hem och spelar på ibland. Sen ett år tillbaka har tonen h fastnat, och sedan dess gäller det att anpassa sig tonartsmässigt till vad man vill spela. Hursomhelst, denna dag i augusti 2004, hade jag ledsnat på att spela in och försöka skriva låtar och bestämde mig slutligen för att ta på mig jackan och ge mig ut innan eftermiddagstristessen skulle sätta in. På väg ut kommer jag på sångriffet och inser att jag måste sätta mig vid orgeln för att prova. I Hdur då alltså. Sen gick det rätt fort, spelade in alltsammans på ett par timmar och mixade klart samma kväll. Kanske den bästa låten.

Ignorant boy är också en såndär låt som är helt unik i sitt slag. Den kan inte jämföras med något, eftersom den inte är som några andra låtar. Ingen som har hört den glömmer bort att de har hört den. De glömmer kanske vad den heter, om de nu någonsin visste det, men säger eller nynnar någon ett namanamanamanama så trillar polletten ner. För aldrig har ni hört en låt som fullständigt bygger på en melodi där man i flera minuter bara sjunger namanamanamanama.

Och vilken melodi sen! Det finns ju riktig text i låten också, även om den är kort och repetativ, men den fungerar aldrig som huvudmelodi, utan bara som ett komp, eller som ett instrument bland de andra.

Den där första inspelningen, som blev färdig och färdigmixad samma kväll hamnade på Loney Dears andra album Citadel Band och var inte ens 2,40 lång. En liten ljuv bagatell. En fullständigt lysande lite bagatell. Kort och koncis, som man ofta gör med såna här låtar som bara bygger på världens enklaste idé.

Men det som verkligen gör Ignorant boys storhet är Emil Svanängen och hans geni, medvetenhet och öppenhet till att faktiskt förändra och göra om låtar. Bygga på, svälla ut, eller skala av och koncentrera. "Kanske den bästa låten" skriver han där på hemsidan, och han förstod senare att den är så pass stark att den inte behöver stängas inne i det där korta, bagatellartade formatet. Den är så bra att den kan svälla ut, i princip hur länge som helst. Den kan fortsätta förevigt, eftersom den ändå kommer att spelas förevigt i våra huvuden och hjärtan.

Nu blev det ju inte riktigt så länge, men till återutgivningen av Citadel Band förra året hade låten i alla fall svällt så pass att den letar sig över fyraminutersstrecket. Vilket är en abnorm längd på en låt som endast bygger på ett lätt hummande. Eller, det borde vara en abnorm längd, om det inte varit för Emil Svanängens geni då förstås.

Hur många namanama hinner man med på fyra minuter då, undrar ni säkert inte. Men då kan jag ändå berätta att man hinner med exakt 352 namanama och sådeles 704 nama på fyra minuter.

Jag har räknat.