<h1>Männen och kvinnorna.</h1>

Det som stör mig mest är att det tog så lång tid. Jag satt mitt uppe i inlägget om den fjärde låten, Kraftwerks Franz Schubert när jag kom på det. Det var inte bara att alla huvudrubriker dittills hade handlat om män. Samtliga personer och artister jag hade relaterat till i varenda inlägg var män. Och jag tänkte att fan, this is it. Det är nu jag avslöjas. Här har jag gått omkring och pratat vitt och brett om genusvetenskapen, om jämställdheten och om kvoteringens fundamentala betydelse, och vad gör jag själv? Jag startar en jävla gubbblogg, med män, män, män.

Och det vettigaste vore ju om jag hade ställt in det fjärde inlägget om Kraftwerk, och kört det senare, men det gick också emot bloggens idé, om oredigerade och oplanerade inlägg. Så jag beslöt mig för att behålla Kraftwerk-inlägget, och bara innerligt hoppas att ingen avslöjat mig hittills. Och att i nästa inlägg verkligen ta en kvinna jag beundrade högt för hennes låtskriveri och skriva om henne.

Insikten kom för sent och jag skäms för det.

Personligen är jag för kvotering i fan varenda position i samhället, eftersom jag tror att det är det enda vettiga sättet att uppnå en vettig balans och rättvisa mellan könen.

Men trots detta kommer jag inte att kvotera i den här bloggen.

Jag hatar att det är såhär, att nästan alla mina musikaliska förebilder är män. Alla som skriver om musik har dock ett ansvar (alla har ett ansvar) att se förbi det som blir serverat dem. Som musikjournalist kan man inte sitta vid sitt skrivbord och säga "tja, jag har lyssnat igenom skivorna jag har fått, och alla råkade vara män", man måste vara aktiv i att leta själv efter de som finns.

Nu och för alltid har det alltid varit lättare för män att bli framgångsrika. Somliga av oss säger att Sverige är världens mest jämlika land och att vi ska vara jäkligt nöjda och stolta över det, och det är möjligt, men bäst är inte alltid bra. Bara för att vi kanske råkar vara bland de bättre när det gäller jämställdhet, betyder det inte att vi är särskilt bra på det, det betyder bara att alla andra är jävligt dåliga.

Den här bloggen kommer inte blir en 50/50-blogg. Den här bloggen kommer framförallt att handla om män, för jag vet ingenting annat. I mitt 27-åriga liv har jag i princip bara blivit utsatt för manliga låtskrivare. Kvinnorna finns, men de har aldrig fått den chansen som många mindre talangfulla män har fått, och därför har jag inte fått ta del av deras låtar.

Men precis som musikjournalisten som aldrig får nöja sig med att lyssna till de skivor som han får tillsänt sig av skivbolagen, på samma sätt kan inte jag sitta och säga: jag har bara hört de låtarna jag har hört, det är allt jag vet.
Det är fan min förbannade skyldighet att försöka hitta så många kvinnliga låtskrivare jag bara kan, och hitta de där låtarna som har något vettigt att säga om låtskriveri i stort.

Hjälp mig gärna, för mina brister är monumentala.