<h1>Låt #7: Joni Mitchell - Both sides now</h1>

I mitt Spotify har jag en spellista som jag kallar Uppbyggliga låtar. Det är en spellista att ta till vid svaga stunder. Låtarna har kommit och lämnat den där listan - den fanns även i en ursprunglig version på iTunes - när jag huvudsakligen lyssnade på min musik där. För grejen med uppbyggliga låtar är att de aldrig får ha något som stör ens vid tidpunkten mycket skrala och bräckliga humör. Men eftersom humören skiftar så måste låtarna göra så också, för det som inte störde en känsla stör en annan.

Men från början och i varenda version har Joni Mitchell funnits där med sin Both sides now.

Men låt oss för det första reda ut begreppen lite.

Den första som gav ut låten på skiva vara inte Joni Mitchell utan Judy Collins på sitt album Wildflowers 1967. Och Judy Collins måste haft en riktigt bra förlagsdeal, eftersom hon gav ut många klassiker innan låtskrivarna själv hade hunnit ge ut dem och göra dem till klassiker. Hon spelade bland annat in en drös med Leonard Cohen-låtar flera år innan Cohens debutskiva.
Och allt det här är konstigt eftersom att lyssna på Judy Collins ungefär är lika njutbart som att lyssna på när min granne här vägg i vägg börjar öva på sin trumpet.

Men så var det i alla fall, och det är ingenting vi kan göra åt det nu, även om vi gärna skulle vilja.

Joni Mitchell skrev Both sides now 1967, innan hon ens var 24 år fyllda. Vilket irriterar oss som alltid har drömt om att ses som unga genier, men börjar räkna på fingrarna och inse att det är för sent. Vårt ungt geni-datum är passerat och kommer aldrig mer igen. Jag skrev inte det när jag skrev om God only knows, men Brian Wilson var 24 år när Beach Boys släppte Pet sounds. Den gubbfan.

Men det mest anmärkningsvärda med att Joni Mitchell skrev Both sides now vid 23 års ålder är den närmast episka berättelsen. Den där texten om att ha sett molnen, livet och kärleken från båda håll, bara för att inse att man inte förstår sig på något av dem över huvud taget. Och trots att den här bloggen inte är tänkt att handla om låttexter, så kan jag bara inte låta bli i det här fallet, eftersom den är så fullkomligt fantastiskt.

I've looke at love from both sides now
from give and take, and still somehow
it's love's illusions I recall
I really don't know love at all

Efter ett sådant bokslut så skulle man lika gärna kunna lägga av, eftersom det är perfektion. Finns ingenting att putsa på.

Och med det sagt, att det är så fantastiskt att hon skrev den i så ung ålder, så kommer vi liksom till själva grejen. För låten släppte hon på albumet Clouds 1969, men det är inte den versionen jag har i min uppbyggliga lista, utan det är ju versionen från 2000. Den där med orkestern ni vet.

Ja, det är väl dags att lyssna på den nu.



34 år efter hon skrev den sjunger hon den igen. Inte som 23-åring utan som 57-åring. Och aldrig har väl en sång och en text på samma sätt vuxit in i en människa på det sätt som det gjort med Joni och Both sides now. För allting hon skrev i den där texten när hon stod inför sin 24:e födelsedag var säkert sant, som 24-åring kan man ofta utvärdera livet so far ganska bra. Man har varit med om mycket, även om man också har mycket kvar.

Men när hon vid 57 sjunger exakt samma text, så gör hon det med en sådan tyngd och övertygelse att man blir alldeles övertygad om att den där 23-åringen fick texten i sin hand, av sig själv i en version från framtiden framtiden (ungefär som när Biff ger den unge Biff kalendern med samtliga sportresultat i Tillbaka till framtiden, ni vet).

Men nu var det nog inte så det gick till, utan allt skedde säkert på helt naturlig väg. Låten åldrades och Joni med den, och aldrig vek de från varandras sida.

I sin originalversion bygger låten på en hyfsad avancerad gitarrfigur, typisk Joni Mitchell, med de öppet stämda gitarrerna, som på många sett blev hennes stora kännetecken.



Det där med öppen stämning är kanske lite knepigt om man inte har koll på det. Men när man spelar gitarr använder man ju ena handen för att forma ackord, genom att trycka ner strängar. Men om man har en öppen stämning så har man stämt strängarna så att det blir ett ackord när man inte trycker ner en enda sträng. Och ja, jag tänker inte gå in på varför det kan vara grymt, men så är det. Det kan vara grymt.

Men det som ofta blir tydligast med en öppning stämning på gitarr är de borduntoner som skapas. Det vill säga att vissa toner (de öppna strängarna) hela tiden ligger kvar på samma toner. Oftast är denna ton en baston. Vilket också hörs i Both sides now, i såväl originalversion som i versionen från 2000.

I versionen från 2000 så finns det dock inte en gitarr inom en kilometers avstånd. Där ligger orkestern på samma ackord, med vissa färgningsskiftningar på toppen bara, och bildar den där bordunkänslan ända fram till refrängen där bastonerna börjar traska iväg.

Ofta när jag analyserar en låt så brukar jag trycka på en viss ton, en ton i sångmelodin som liksom är en nyckelton, som låten inte skulle klara sig alls lika bra utan. I Both sides now finns det tonen både i vers och refräng, men tydligast i refrängen. Det är den där låga tonen som återkommer, som att hon håller resten av melodin upphängd i ett snöre genom hela refrängen, men så låter hon en ton helt plötsligt ramla ner och dunsa i botten. I den nya versionen så ligger melodin inte lika rytmiskt och man hör den sämre, men i originalversionen hör man den falla genom refrängen, i första refrängen på orden: now, down, (re)call. Vilket alla inte är samma toner, men de har det stora stora språnget ner gemensamt.

Och så var det tiden igen. Joni Mitchell hade ju en ljus sopran då back in the days. En huvudklang jag inte alltid varit sådär överförtjust i faktiskt. Men hon får det ändå att fungera bra, till exempel i jämförelse med tidigare nämnda Judy Collins.
Jag vet inte hur många cigaretter man hinner suga i sig på 33 år, men en miljon skulle jag gissa. För det är så Jonis röst låter när hon sjunger den igen 2000. Men jävlarimej att det är cigaretter av absolut finaste märke! Den där huvudklangen finns inte mer, utan nu sjunger hon allt från bröstet, och visar vilken fantastisk sångerska hon är.

Alla röster förändras med åldern, oftast till det mörkare och ofta till det sämre. Men Joni Mitchell har anammat alla sina förändringar i rösten och liksom tänkt, undra hur jag kan göra med den här nya tonen för att jag ska kunna sjunga den så snyggt som möjligt. Det är så det känns, för varens liten rökig ton är av yppersta kvalitet.

Hon viskar mig i örat att allt kommer att bli bra, och att hon inte någonsin tänker tillåta att något ont gör hål på mig.
Det är så man gör för att för alltid finnas på listan med uppbyggliga låtar.